Senaste veckorna har det trendat lite bland resebloggarkollegorna. Om resor. Så klart. Men om vilka resor som folk inte vill göra, istället för romantiserade önskningar om fantastiska resmål. Jag funderade lite ett par veckor och hade ärligt talat ganska svårt för att komma på några sådana där självklara grejer. Sedan, en dag strax innan middag och med minimerat blodsocker, så ramlade hela inlägget på plats.
Så. Här är min lista på resor som jag alltså inte har någon större längtan efter att sätta i verket. Jag borde blogga oftare med lågt blodsocker. Eventuella synpunkter, medhåll eller annat hänvisar jag till kommentarsfältet längst ner.
Då kör vi!
All-inclusive på familjehotell
Alltså. Kan ni se mig ligga i en paxad solstol på ett all-inc-hotell? Där söndercurlade ungar får härja fritt, fullständigt sockerhöga från den aldrig sinade glassmaskinen? Där man jäser vid poolen dag ut och dag in? Där normen är att prata svenska och varenda hotellarbetare känner någon i Upplands Väsby eller Tomelilla och hanterar svenska bättre än random mellanstadieelev?
Om ni kan se mig i den situationen så har ni läst bloggen för dåligt. Länge leve barnfria hotell!
Barcelona – där alla redan är (och har varit)
Visst är det väl så att alla redan har varit i Barcelona? Det verkar i alla fall så när man läser om att invånarna i stan är helt sjukt trötta på alla miljarder turister som mest är i vägen. För mig då? Alltså. Jag vet inte ens om ett besök på Camp Nou är ett tillräckligt bra argument för att åka dit (jag gillar inte fotbollslaget, däremot stora arenor).
Nja, nej. Jag gör stan en tjänst och stannar hemma. Från Barcelona. Ja, nästan hela Spanien faktiskt, bara för att spä på generaliseringen lite extra. Fast Nerja på lågsäsong var fint ändå.
Bali – fejkparadiset?
Jag har hört mycket om Bali. Gott som ont. Jag researchade faktiskt själv stället så sent som för ett drygt år sedan inför en stundande resa (som då slutade med ensamtrippen till Singapore). Sedan har det fått landa lite. Smeknamn som ”Australiensarnas svar på Kanarieholmarna” får inte direkt baguetten att rycka till.
När jag nyligen lyssnade på poddavsnittet ”Unfluencers” hos Tur & Retur så var samma baguett helt orörlig, där bland annat Bali benämns i tämligen svala ordalag. Visst, ön är inte den enda platsen i världen som är sönder-Instagrammad fast nej, Bali lockar mig inte alls.
Prix d’Amérique i Paris – gnägg
Jag minns det som igår. Travsändningarna i Tipsextra. De som alltid var strax innan ligamatcherna i England, i paus och efter matcherna. Och jag ogillade dem starkt. Jäkla trams att avbryta en bra fotbollssändning för att se massa hästar springa runtruntrunt i all oändlighets evighet.
Trav är i mitt tycke kanske en av de mest meningslösa sporter som finns och en resa till Prix d’Amérique är så klart en icketillställning för mig. Paris har jag gjort och är klar med och om jag nu vill utsätta plånboken för betting så kan jag lika gärna sitta hemma och spela Powerball Jackpot.
Backpacker i Asien – orka
Uttryck som ”Har man inte backpackat så har man inte rest” får mig att vomera inombords. Kanske mest för att jag tar åt mig? Jag vete fan men jag har ju själv aldrig backpackat (beroende på hur brett begreppet är så klart). Att dra runt i Sydostasien med väska på ryggen har aldrig lockat mig hittills och jag ser ingen direkt ändring i prognosen. Det känns mest bara omständigt, stökigt och ofräscht. Inte min tekopp.
Turkiet och Egypten – hashtag avgå
Det spelar ingen roll hur många som säger att det här är två helt fantastiska länder att… tja, stänga in sig på ett all-inclusive i. Möjligtvis möjligtvis eventuellt kanske lite ibland kan Istanbul få mig att snegla lite åt det hållet. Men bara lite. Ibland. Det närmaste jag kan tänka mig Turkiet är Turkish Airlines, som jag fortfarande inte har testat. Men då blir Istanbul enbart som mellanlandning i väntan på något annat.
Egypten? Nej. Men pyramiderna då? Hell no. De är några av de underverk som jag verkligen inte lockas av att se. Lite som Angkor Wat i Kambodja och liknande sönderfotograferade platser.
Tokyo… tror jag kanske lite
Japan, ja gärna. Jag har kollat på Okinawa flera gånger men inte kommit till skott. Däremot är jag högst tveksam på Tokyo. Det känns lite som för dyrt. För mycket folk. Fast ändå gillar jag ju storstädernas charm. Jag tror ändå att den här stan kan vara något… som jag är sjukt nöjd över att lämna när jag väl varit där.
Den kanske bara ska göras? ANA börjar ju flyga direkt till Tokyo från Arlanda i sommar, så den öppningen är ju ganska lockande. Men mest för att jag inte flugit med ANA än. Fast nej, Tokyo ligger faktiskt med på min shit-list.
Krigshärdarna och andra UD-dumpade ställen
Ja, de är ju självklara. Jordens alla krigshärdar ska jag så klart undvika. Plus de länder och platser som UD för tillfället avråder från. Sedan finns det ju länder som är suspekta men som jag gärna åker till men det får i så fall bli en annan lista.
Vilka platser, städer eller länder gör dig direkt avtänd?
Turkiet och Egypten, absolut på min shitlist.
Australien, sen maken kom hem från en jobbresa i bushen och sa att allt som lever vill döda en. Ormar…*rysning*
London känns också bara onödigt.
Sen alla länder med knarkproblem, inbördeskrig och kvinnofientlighet känns också onödiga.
Haha, ”allt som lever vill döda en”. Jag såg en tigerorm på knappt två meters avstånd längs Great Ocean Road och ryggade tillbaka rejält. Är man i Australien är det inte läge att tjafsa med reptiler och annan skit, fy fan. 🙂
Jag håller med om Egypten, all-inclusive familjehotell och backpacking i Asien. Skulle gärna åka på en rundresa men har redan testat att bo på sunkiga hostel där man inte kan låsa dörren till duschen och vänder upp och ner på sängen för att försäkra sig om att det inte finns vägglöss. Det är inte najs… Om jag kan bo på hotell eller bed & breakfasts och resa med en resväska däremot.
Istanbul vill jag gärna se just för att det verkar vara så vackert. Kanske har det också blivit förstört av turismen vad vet jag? Min mamma var där och sa att det är fantastiskt. Övriga Turkiet däremot. Nja.
Andra platser jag inte är så lockad av är Dubai, Saudiarabien, Grönland, Svalbard, östra Ryssland eller Sydamerika (däremot gärna Centralamerika).
Istanbul är nog ett litet undantag för mig ändå, har hört mycket gott om stan och att det är enkelt att ta sig dit är ju så klart en fördel (tror jag). Men jag skulle aldrig sätta mig på en charterkärra direkt från Frösön med 200 andra Östersundsbor och höra svenska en hel vecka. Det förtar massor av charm för mig.
Fast Svalbard? Vad är det att tycka illa om med Svalbard? Snö på midsommar liksom! 😉
Trodde samma sak om Tokyo. Men vilken stad! Älskar den! Ett helt folk med OCD och trots att man lyckas besöka den vid körsbärsblommning och fullständigt kaos så bara fungerar allt. Folk radar ordningsamt upp sig i små rader och väntar på tunnelbana etc.
Så den bör du besöka.
Av de större städer jag besökt (vilket är ganska många) så är den en klar favorit!
Ja, det kanske är så? Jag ska, när allt har lagt sig, överväga ett besök där. Får sonika omskola mig från ”Anti-Tokyor:are” till ”Nyfiken-tokyo:are”. 😉