Höstens intrång i de jämtländska fjällen går inte att ta miste på. Även om det faktiskt är andra halvan av september så känns det som att det har gått i en rasande takt bara senaste veckan, även inne i Östersund där vi huserar på dagarna. Just nu, just precis nu, är det ju lite av fjällens högtidsperiod med alla färger och väder. Så, när Martin messade i lördagskväll och föreslog en vandring i Dromskåran svarade Maria och jag med vändande post ett ”Självklart!”.
Väderprognosen för Bydalen såg väl kanske inte helt lysande ut inför söndagen. Fast å andra sidan, vad gör lite regn och vind om man har rätt kläder? Ingenting. Det kan ju istället bidra till ett minne för flera år framöver om man får jobba lite för saken. Jag menar, Björkliden bjöd på tre årstider på fyra timmar, Kyrkstensskaftet likaså men vi har ju också ett antal magiska vandringar på Tväråklumparna i CV:t.
När vi väl parkerade bilarna vid fjällstugorna i Höglekardalen var det två peppiga familjer som hoppade ur bilarna. Maria och jag ur ena bilen och Sandra och Martin tillsammans med sina två yngre förmågor ur den andra. Vi tog leden direkt från vägen och blev omgående utmanade av branta stigar, charmiga små bäckar och ganska blött i marken oavsett var vi satte ner fötterna. Det där med vattentäta både kängor och kläder är en himla bra grej när man ska ut. Synd bara att jag inte hade samma tankar om vantarna, men det skulle jag upptäcka först en stund senare.
HITTA HIT | Parkera vid Höglekardalens semesterby
Hög ovanför fjällstugorna
Den dramatiska stigningen gjorde verkligen sitt med utsikten, som blev allt mer häftig ju högre upp vi kom. Även om hela Bydalen kan kännas exploaterat med sina skidbackar, vindkraftverk, fjällbyar och husvagnscamping så är det fortfarande fjällen vi pratar om. Dessutom släppte vi snart fokuset på det som var bakom oss. Blickarna fästes allt mer framåt ju närmare Dromskåran och dess karakteristiska form vi kom.
Den här kanjonen, som skapades vid inlandsisens avsmältning, är runt 70 meter djup och 150 meter bred. På avstånd, som när man står i skidbacken på andra sidan dalen, ser det ut som att någon bara dragit en kniv rakt genom berget. Det är först när man är mitt i skåran som man inser hur liten man faktiskt är. Den är också en hel kilometer lång och lurade mig också rejält. När man väl tror att man är på toppen, där det kommer en liten ås av stora klippblock, så har man i verkligheten bara gjort hälften.
Dromskåran är sådär lagom utmanande
Att vandra genom Dromskåran visar sig vara en ganska lätt tur med sådär lagom utmaning. Barnen i sällskapet knatade utan några hinder upp bland stenar och klippor. Med tanke på svårighetsgraden kan det nog tyckas lite märkligt att både Maria och jag bär på två tillsynes välfyllda 30-litersväskor. Det har sin förklaring då vi medvetet packade 7-8 kilo på våra ryggar, som en liten förberedelse inför Kilimanjaro senare i höst.
De mest utmanande delarna på den här vandringen var ett par branta partier. På det ena av dem låg ett rep utlagt vilket underlättar oavsett man ska upp eller ner. I övrigt är det vältrampat och man ser hur stigen fortsätter hela vägen upp till toppen av kanjonen. Ett par mäktiga klippformationer träffar man också på längs vägen. Väl värda att klättra upp i.
Val av material så klart inte underskattas, även på de ”enklaste av lunchturer”. Väder och vind i fjällen kan göra även såna mikroäventyr en tråkig upplevelse och när regnet började dra in lagom till vår fikapaus insåg jag att valet av handskar inte var helt fulländat. I övrigt torrskodd men lite frusen, allra helst när hela Dromskåran blir som en enda lång vindtunnel.
En vindtunnel modell stor
När man gillar att uppleva väder (som vi gör) kryddas vilken fikapaus som helst lite extra om det samtidigt händer grejer runtomkring. Den här gången kunde vi se regnet röra sig genom Dromskåran medan vi stod en bit upp från leden och drack kaffe och åt ett par mackor. Det är nästan så man glömmer bort sina frusna fingrar och den kalla svetten längs ryggraden när man kan bevittna fenomen som de här.
När vi efter ett par timmar når toppen av ”vindtunneln” friskar det i rejält. I brist på träd som vajar så får man sonika spana på kläder och hår som fladdrar i vindarna för att förstå kraften. Här möter en hel drös med leder upp, både för barmark och vinterturer. Åt vänster kan vi ta raka vägen upp på Drommen men vi väljer att börja sikta på bilarna igen.
Vi följer stigen åt höger och rör oss precis på kanten längs de dramatiska stupen rakt ner i Dromskåran. På håll ser det ut som att vi balanserar på kanten men det är betydligt mer tryggt avstånd än så. Med tanke på vindbyarnas nyckfulla lek på berget den här dagen tar jag lite extra avstånd från kanten, även om det lockar att stoppa ut huvudet i luften för att se hur brant det faktiskt är.
Och ja, det är brant. Tvärbrant. Rakt ner i oändligheten (känns det som i alla fall).
Drygt en halvmil senare
Väl vid bilarna efter drygt tre timmar och en halvmil på berget lassar vi av oss väskorna vid bilen. Ganska skön känsla faktiskt, även om jag tycker om att ta på mig både vandringskängor och ryggsäck. Och mössa, vantar, vind- och vattentäta kläder och allt annat som gör en fjälltur i september till vad den är och kan bli. Barnens energi verkar det inte heller vara något fel på, trots en ganska rejäl insats från deras sida.
Själv somnar jag nästan i bilen så fort vi lämnat Bydalen och min första vandring genom Dromskåran bakom oss. Äntligen har jag fått se den på så nära håll man bara kan. Jag kan göra om det vilken septemberdag som helst.
LÄS MER | Höglekardalens webbplats