En runstreak för kung och fosterland (på Drottningholm alltså)

En gråtung augustidag. Regnet hänger i luften, förutom ett par-tre droppar som släppt taget och träffat våra huvuden. Vinden hugger tag i trädkronorna och det är mer oktober än sensommar. Vi har åkt färjan över från Botkyrka till Ekerö, en liten omväg på vägen mellan Linköping och Bromma, där vi ska spendera natten.

Nostalgitripp och barndomsminnen står på schemat. Vi ska spana in Marias hoods där hon spenderade sitt knappa första år. Radhuslängorna med sina 60-70-talsanor breder ut sig kvarter efter kvarter. Nånstans i bakhuvudet ploppar Söndermarken med Winnerbäck upp. Eventuellt träffar vi på rätt hus där i myllan av vitt tegel och platta tak. Här och där leker lite barn. Villalivet pågår innanför väggarna med matlagning och TV-tittande. Efter en kort upptäcksfärd skuttar vi in i bilen och kör vidare, rumpvärmen påslagen och GPS:en pekar mot hotellet inåt stan.

Vi tänker nog inte riktigt på var vi kör för plötsligt dyker Drottningholms slott upp lite från ingenstans. Det borde vi kanske haft koll på men vi kastar oss på blinkersen och drar in på den stora grusade Karusellparkeringen. Förutom oss hyser den bara en enda bil till den här eftermiddagen. Begripligt. Det är inget direkt spännande väder för att strosa slottsparker. Vi hamnar i upptäcksmentalitet och tänker tvärtom. I ett svagt ögonblick kommer vi på att det här kanske till och med är en utmärkt plats för dagens ännu inte slutförda träningspass.

Ni vet, vi tränar ju varje dag.

Snart står vi båda två i funktionskläder, redo att starta klockorna och ge oss ut i slottsparkens lummiga alléer.

Det var inte första gången

Tydligen har jag varit på Drottningholm förut. En herrans massa år sedan. Inget minne jag själv kan rota fram men min mor upplyser mig. Troligen 1994. Igenkänningsfaktorn är givetvis noll. Maria och jag joggar först igenom Engelska parken och sedan förbi både Götiska tornet, Herkulesfontänen och självfallet även både slottet i sig och slottsteatern med anor från 1700-talet.

En trekvart är vi ute och lyckas skrapa ihop drygt tre kilometer. En klassisk runcation, upplevelselöpning, som får utgöra dagens träningspass. Och det är ju så här enkelt och okonstigt (beroende på vem man frågar så klart) det kan vara med runstreak. Man gör det där man är. Ett par löparskor är egentligen allt som behövs. Om det sedan är på löparbanor på en arena, på ett kalfjäll med milsvida vyer eller i en slottspark utanför Stockholm spelar faktiskt ingen som helst roll.

Vi rullar vidare. Rumpvärmen i bilens framsäten är fortsatt påslagen och på hotellet vid Bromma flygplats unnar vi oss en sväng i bastun. För att tina. Augusti sa någon. Jag vete fan. Tandläkarvädret sa nåt helt annat. Men löpningen blev gjord. Under gråvita skyar.

Men med kunglig glans.

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.