Så kom tillslut dagen där min efterlängtade operation av menisken stod på schemat. Efter att ha fått min första operationstid inställd för några veckor sedan tog vi nu det säkra för det osäkra. Först ut på hela veckan. I måndags strax efter sju knallade jag in på Specialistvården Campus här hemma i Östersund för det som jag nu hoppas blir början på en period av ”reclaim knä”.
Det har ju varit lite av en följetong det senaste året. Från en supertid på Helsingborg halvmaraton i september och en löparform utan tidigare motsvarighet till Kilimanjaro-äventyret i oktober följt av… tja, ett knä som tyckte att det var dags att säga ifrån. Jag strök efter viss vånda min runstreak i mellandagarna och uppsökte istället vårdapparaten.
Det blev sjukgymnast, röntgen, sjukgymnast igen, remiss till magnetröntgen, lång väntan till augusti, magnetröntgen, beslut om artroskopi och slutligen…
…ja, själva operationen.
Ni vet ju vid det här laget att jag så klart inte suttit stilla under året som gått. Tvärtom. Avbruten runstreak innebar istället aktivitetsstreak där jag varvat intensiva HIIT-pass med lugna tvåkilometersjoggingrundor, golf och rena styrkepass. Mycket har fungerat utmärkt att träna men löpningen har verkligen inte lirat. Och det är ju den jag vill hålla på med.
Varför gick menisken sönder?
Orsaken till allt det här har nog varit en längre process än att menisken plötsligt gick sönder ett visst datum. Korsbandet har varit av i tio år men tack vare kontinuerlig träning så har jag haft det under kontroll (förutsatt att jag inte spelat fotboll, innebandy och liknande). Istället var det troligen nedstigningen från Kilimanjaro som blev droppen.
Efter en veckas vandring upp på toppen gjorde vi som avslutning 4200 fallande höjdmeter. På två dagar. Med massa kilos packning på ryggen. När de trötta benmusklerna inte längre mäktade med så fick resten av knät ta skiten. Det är min kvalificerade killgissning som dessutom fått stöd hos diverse ortopeder och sjukgymnaster. Jag fortsätter leva enligt den teorin.
Bara menisken eller även korsbandet?
I samråd med diverse vårdfolk bestämde jag mig tillslut för en titthålsoperation, artroskopi. Vi lämnade alltså korsbandet därhän, åtminstone för nu. Titthålsoperationen innebär ett enklare ingrepp med kortare rehab.
Hur förbereder man sig för att operera menisken?
Förberedelserna inför operationsdagen såg ut så här:
- Boka en tid för blodprov inför operationen.
- Köp descutan på apoteket vilket är ett rengöringsmedel som används inför operation.
- Duscha med descutan kvällen innan operation.
- Bädda sängen med rena sängkläder.
- Duscha med descutan samma morgon som operation.
- Ta på nytvättade rena kläder.
- Fasta minst sex timmar innan operation och undvika dryck två timmar innan.
Som den förste i världshistorien…
Okej, jag hade aldrig blivit opererad tidigare. Än mindre sövd. Det var givetvis med en blandning av nyfikenhet och anspänning som jag knallade in på Specialistvården Campus strax efter klockan sju i måndags. Jag fick en hög med sjukvårdens snygga kläder att byta om till tog sedan plats på en säng i en sal med flera andra som skulle opereras.
Där blev jag ordentligt omhändertagen och fick prata med allt från sjuksköterskor, narkossköterska och givetvis även läkaren som skulle utföra operationen. Jag funderar på om det var nån specialmåndag för jag blev, på stående fot, faktiskt erbjuden en komplett korsbandsoperation. Efter ett par minuters betänketid valde jag dock att tacka nej, mest för att jag inte riktigt planerat de närmaste veckorna utifrån kryckor och sjukskrivning.
Som frukost serverades jag fyra piller men ärligt talat minns jag inte vad det var. Rimligen något smärtstillande. De var inte särskilt färgglada, jag blev inte så mycket roligare än jag redan är och jag såg inga unicorns flyga genom rummet och sjunga Bereden väg för Herran på tyska.
Strax efter åtta blev det min tur och jag leddes in till operationssalen där ett helt team väntade. Där förklarades hur allt skulle fungera. Som första person i världshistorien planerade jag nu att överlista narkosen och hålla mig vaken, där jag låg med mask över näsa och mun. ”Dra tre djupa andetag…” sa de medan jag kände hur sömnmedlet strömmade in i handleden.
Sedan blev jag väckt ute i den stora salen, rejält yrvaken, en dryg timme senare. Operationen klar, helt utan komplikationer. Och nej, jag lyckades alltså inte överlista narkosen. Oväntat.
Post-titthålsoperation
De närmaste två timmarna varvades med kaffe, en macka, vatten och ett antal minnesluckor. I mobilen hittade jag några bilder som jag knappt minns att jag tog. Efter att ha forcerat ett toalettbesök och svidat om till människokläder tog jag en taxi hem med mitt omplåstrade ben. Resten av dagen var ett töcken men jag lyckades faktiskt jobba ett par-tre timmar på eftermiddagen. Undrar om jag ska kolla vad jag faktiskt fick iväg för mejl den dagen…
Vad händer nu?
Nu har det gått några dagar. Jag haltar men det är mest för att knät är svullet, inte för att det gör ont (för det gör det nästan inte). Svullnaden försvinner dessutom dag för dag och duscha kan jag göra fast med plastfolie runt knät. Nästa vecka har jag bokat upp mig hos en sjukgymnast och där lär vi troligen lägga upp en plan för rehab den närmaste månaden.
Träning just nu? Jag kör enkla tjugominuterspass med hantlar hemma. Minimal belastning för vänsterknät så klart och löpning ska vi givetvis inte ens prata om på ett bra dag. Men tränar gör jag även om det kanske är de tråkigaste av pass man kan hitta på norra halvklotet. Men. Det finns något annat som jag tränar allra mest just nu.
Tålamodet.
Ska det här bli bra så är det vad som krävs. Pannben. Återhållsamhet utan att helt kapitulera och lägga sig i soffan. Vi tar det därifrån tänker jag.
Anspänning innan narkos känner jag igen. Dimman efter uppvaknandet likaså.
Förbandet o plåster hade annan plats på mig.
Rehab fortgår ännu. Din blir kortare!
Träna tålamodet det hjälper långt🤗🤗🤗
Rehab är väl en ständig process tänker jag, det finns ju alltid saker i kroppen att se över! Så himla skönt att din rehab har gått bra, otroligt tacksamt! 🙂
Nej inte nummer 1 men faktiskt nummer 2. Trixet med att överlista narkosen körde jag också när jag opererades i Kuala Lumpur för ett antal år sedan.
Gick kanonbra. Jag låg där och spärrade och spärrade upp ögonen tills jag började undra varför de blivit så tyst och all sjukvårdspersonal som skulle operera mig försvunnit. Tills jag började se mig omkring och kände igen gardinerna på uppvaket.
Nåväl, lycka till med knät nu!
😂 Det gick lika bra för dig alltså.
Tack! Nu kör vi!
[…] måndagen, en vecka efter knäoperationen, var jag hos sjukgymnast och pratade rehab. Även om det enda jag vill är att komma igång med […]
[…] hos ortopeden i tisdags gav väl ungefär det jag tänkte mig på förhand. Rehaben efter meniskingreppet i höstas har inte gått som planerat så nu kör vi all in på en korsbandsoperation efter […]