Dagens sista Teams-möte lider mot sitt slut. Jag kastar en blick ut genom fönstret från distanskontoret på andra våningen i vårt fina Villa Viste. Det är gråtungt oktoberväder där ute och Funäsdalsbergets topp är klädd i ett tjockt täcke av moln. Granarna längs sluttningen försvinner in i dimman. Och jag får ett rejält sug av att snöra på mig löparskorna och ta en tur. Dit upp. In i filmjölken. Till topplatån där sikten troligtvis är ungefär noll.
Jag är ombytt i rekordfart. Maria också, som inte är särskilt svårövertalad (den här gången heller). Vi joggar sakta upp mot backen. Gärdet, bergets kanske snällaste skidbacke, är vår sedvanliga löpväg upp mot toppen. Knappt styrfart när man åker utför på vintern. Tillräckligt brant för mjölksyra om man ouppvärmd ger den ett seriöst försök under barmarkssäsongen.
Vi chillar. Varvar jogg med rask promenad beroende på var i bergets lutning vi befinner oss. När Gärdet övergår i Lundinmotet och tunneln under Smebacken passeras börjar molnen göra sig påminda. Sista biten upp till toppstationen är rullgrus och tung. Sikten försvinner allt mer. Ljusnedal syns mest som i ett dis. Och snart inte alls.
Uppe på topplatån är sikten inte helt och hållet noll. Vi ser i alla fall trettio, kanske fyrtio meter fram. Men inte mer. Samevistet är där någonstans, den höga masten också. Men vi ser inget av dem. Vad som finns utanför stupet ner mot skidbackarna vet vi sen gammalt efter alla våra tidigare besök här uppe. Men idag är det bara ett tjockt täcke av moln. Runtomkring oss. Ovanför. Nedanför.
Men tänk, det är lika häftigt ändå. Att stå här uppe på toppen. 350 höjdmeter och två och en halv kilometers löpning slash promenad från dörren. Lite vad vi kallar för en riktig afterwork i Funäsdalen.
