Efter en osedvanligt seg start på måndagen, där jag inte ens har hört alarmet på iPaddan, så ordnade det upp sig tillslut. När jag svepte ner sjätte koppen kaffe vid 14-tiden lossnade det rejält och helt plötsligt skakade jag hand med produktiviteten jag inte sett sen i fredag. Jösses, det var en skön känsla. Och i samma takt fortsatte det resten av kvällen.
Ett från hjärtat fantastiskt skönt åttakilometerspass blev det dessutom som uppladdning inför Spurs-matchen på Old Trafford. Jag tog mina icke-löparskor och stack ut under klarblå himmel, med solen på väg ner bortåt Norge och klar och kylig luft strömmade rätt ner i lungorna. Höstkänsla. Det är så jäkla välkommet. Maxpuls på 177, kilometertempo på under fem minuter och utan några som helst krämpor eller alla illasinnade känslor. Det var helt enkelt bara överjävligt skönt.
För att inte tala om 3-0-segern. Kärlek. På riktigt.
