Regn. Lätt lätt vind. Syrerikt. Mörkret kryper in över stan. Åtta plusgrader. September. Perfekt väder för en löptur och jag var tydligen inte själv om att uppskatta det då jag mötte flera löpare som gett sig i kast med ”galenskapen” att springa i vädret. Jag vill bara utbrista ”Visst fan är det underbart att träna så här!?!” när jag möter varenda kotte men… nej, inte ikväll. Heller. Få har förståelse för mina känslor för väder som det här. Därför blir det nästan bonusskönt att faktiskt kasta sig ut. Jag känner nästan att jag gör revolt. Seriöst. Vem bryr sig om lite väder om man ändå kommer bli svettig och smutsig? Jag och höst går väldigt bra ihop.
Nåväl. Eftersom jag grundat ordentligt (!) med sju muggar (!!) kaffe (!!!) under dagen så hade jag inga större ambitioner mer än att få vettig puls, jämt flås och bra tempo. Och det fick jag, förvånansvärt bra. Därför sitter jag också här nu med gott samvete och den där sköna känslan av trötthet, där både kropp och huvud bara vill kasta sig i sängen och slockna några timmar. Så får det väl också bli.
Well. Nu kör jag träningsfritt en vecka. Vila sig i form kallas det av vissa. Upptagenhet på annan front säger jag. Goddag.