Just där och just precis då

Ibland undrar man hur världen fungerar. Igår hade jag planerat ett helt vanligt träningspass på kvällen, vädret var riktigt tilltalande med gråtunga moln, lätt regn och riktigt många plusgrader (true story, jag gillar att träna i regn, gärna när det öser ner). Klockan sju var det planerat men klockan blev både halvåtta, åtta och halvnio innan jag tillslut drog på mig träningskläderna och begav mig ut i mörkret, förövrigt samma kläder jag hade på mig den där dagen i slutet på juli eftersom en i princip självlysande grön tröja borde var perfekt i mörkret i brist på bra reflexväst. GPS-klocka på, pulsband på, skor på och med förvånansvärt lätta steg stack jag ut på ett lugnt löppass.

Där. På minuten rätt ögonblick springer jag efter en kvart ner på Rådhusgatan och möter en okänd löpare. Som inte är okänd. Som tvärtom känns väldigt bekant och som gör att jag efter några meters tvekande bestämmer mig för att vända om och springa efter för att verkligen få veta. Då eller aldrig. Efter 30 meter hinner jag ifatt och ropar på håll ”DU! URSÄKTA!” varpå löparen stannar. Nu är jag helt säker och får det också bekräftat. Det var den person ingen av oss (eller ja, jag eftersom resterande del av oss inte var vid medvetande…) lyckats identifiera efter kraschen sista juli. Hans. Som av en händelse sprang förbi på ett av sina träningspass och bistod oss med hjälp där ute i skogen. Och som vi funderat över. Och som av en händelse var ute och sprang idag. I ett regnigt Östersund. Just precis där. Just precis då. Och som nu gjorde att jakten på den oidentifierade hjälpen tillslut är över.

Och sen då? Jo, mitt lilla ”lugna löparpass” genererade ett nytt pers på sträckan och jag bankade skiten ur min gamla tid med en minut, dessutom under fyrtio minuter. Och det var inte ens meningen…