En avdelning på min arbetsplats har skrapat ihop ett lag till det nu pågående St Olavsloppet. Förra året var jag ju själv med i det som var livspremiär vad gäller både löpet och besöket i Trondheim med omnejd. En trevlig bekantskap alltihop måste tilläggas och Trondheim visade ju sig vara en skön liten storstad på andra sidan gränsen och bergen (inte Bergen, för det ligger ännu längre bort på andra sidan gränsen och… ja, de andra bergen av samma bergskedja).
Nåväl.
I år var det dags igen med sådär lite skönt kort varsel som det bara kan bli ibland. Men det vore ju onödigt smidigt att springa för sin egen arbetsgivares IT-avdelning så jag nappade helt enkelt på en Twitter-förfrågan och hastigt och lustigt ska jag nu springa för Campus Östersund och Mittuniversitetet. Stan är liten ibland. Rätt ofta. Mest hela tiden.
Det kanske skönaste? Att jag har chansen att sätta personbästa eftersom det föll sig så spännande att jag fick samma sträcka som sista dagen förra året, Framnes – Stjørdal. En nätt liten tur på nio kilometer med skönt nedförslut och fantastiska vyer med ängar, hav och fjäll. Drygt 42 minuter sist gång efter ett uppehåll sedan Göteborgsvarvet. Ungefär samma förutsättningar i år, men bättre tränad inför Göteborg men å andra sidan minimalt tränad därefter på grund av knäskiten. Runt samma tid känns rimligt eller så sätter jag klockan på 42 blankt. Så får jag något att jaga mot. Mål är bra skit.
Det här ska bli kul och så blir det en liten utlandsresa dessutom. Inte någon stor. Och inte särskilt långt. Men se lite andra saker är alltid uppfriskande och få röra på fläsket lite. Nu kör vi!
