Göteborgsvarvet 2016 – race report

När träningsvärken, eller kanske snarare tävlingsvärken, har lagt sig kan jag med några dagars distans se tillbaka på Göteborgsvarvet 2016. Alltså, även om det där loppet inte blir av varje år så är det ändå en tradition på något sätt. Maj, Göteborg, Slottskogen i all sin grönskande prakt, sisådär 65000 löpare och ett hundratusental åskådare under nästan varenda meter av de 21097 och en halv.

Det lite märkliga med årets lopp var ju att jag inte satt några tidsmål. Förra året mosade jag ju (nåväl) sub-100 med hela 32 sekunder (!), nästa steg är ju i så fall att krossa sub-90 men den mängden träning har jag hittills helt enkelt inte varit beredd att lägga ner.

Så. Göteborgsvarvet 2016 var tänkt att bli ett njutningens lopp. Där jag kunde se mig omkring. Applådera musikbanden längs banan. High-five:a kidsen som står med sina utsträckta händer. Ta några meters promenad längs med vätskekontrollerna. Göra halvmaran på två timmar-ish, eller i bästa fall 1:55-tid om jag fick solen i ryggen och medvind. Och även hjälpa till för att Marias första varv i Göteborg skulle bli bra.

Efter att ha laddat som förra året, med en pasta på Bistro Italiano, hann vi också se Richard Mengich susa förbi på Övre Husargatan mot en blivande rekordtid, 59:35 (under timmen!). Vi skymtade även Viola Jepchumba, som också sprang in på rekordtiden 1:08:01 innan vi försvann in i folkvimlets Slottsskogen. Jag kan bli så sjukt laddad när dofterna sprider sig. Liniment, svett, sportdryck. Vimmel, löpare, köer till bajamajorna, startgrupper, målgångar. Allt samlat på en ganska liten yta. Det här är ju så jävla mycket Göteborgsvarvet för mig. Hela paketet!

Så blev klockan 15:46. Jag hängde på Maria i startgrupp 23 och tillsammans sprang vi över mattan vid starten men sedan blev det morsning-korsning och varsitt tempo. Ovanför våra huvuden hade molnen dragit in, solen försvunnit men fortfarande bara svaga vindar och en behaglig temperatur på runt 16°C. Det perfekta löpvädret?

Det händer något när jag landar på en startlinje. Adrenalinet börjar kicka ut i kroppen, huvudet går in i bubblan och energin sprutar ut ur öronen. Typ. Jag blir nästan lite hög! Det gäller också att vara vaksam. Hålla det där tempot som ska fungera i två mil. I år kanske extra svårt med tanke på att jag inte hade några mer ambitioner än att dra mig runt på två timmar.

Efter en mil ungefär, då jag avklarat några backar och en bro, haft medvind på Hisingen och upplevt ett mentalt behagligt lopp so far, började jag inse att det här kanske är lite lite bättre än ett ”cirka två-timmar”-lopp. När jag sedan på vägen ner från Göta Älvbron blir tackad för draghjälp av Terje från Trondheim, förstår jag att jag flutit upp även på banans kanske tuffaste del. Till och med klockan skvallrar om att det bara är kramp eller benbrott som kan hindra mig från en ganska fantastisk tid.

Jag känner hur tävlingsdjävulen på axeln börjar skrika på mig allt mer frenetiskt. Hornen växer ut ur pannan och någonstans där börjar jag tänka på måltid för första gången.

Vi pratar lite, jag och Terje. Ur samma startgrupp är vi sprungna och han säger att han siktar på under 1:50. ”En bra dag landar jag kring 1:55” kontrar jag med. Vid vätskestationen på 15km ger jag honom en klapp på axeln och önskar lycka till. Sedan pratar vi inget mer. Vi växeldrar en sväng upp på Avenyn och jag bestämmer mig för att behålla honom i blickfånget, eftersom han bör vara snabbare än mig. Jag lyckas inte. Det är skitsvårt att hålla samma tempo som andra. Antingen är de några sekunder per kilometer för snabba. Eller för långsamma. När jag från Götaplatsen kutar ner mot Vasagatan är han borta. Helvete vilken växel han måste lagt in.

Vid 18 kilometer på Vasagatan börjar jag räkna minuter första gången. Jag räknar en gång, två gånger och tre gånger. Alltid samma resultat. Det här tempot tar mig under 1:50. Det finns krafter kvar. Jag tar en mugg sportdryck i steget och springer igenom vätskekontrollen.

19 kilometer. Gångvägarna tajtar till det hela när alla tusentals löpare ska fram de två sista tusenmetarna till Slottskogen. Jag försöker skruva upp tempot lite till. Benen är bortkopplade och huvudet ser till att rörelserna som bildar själva löpsteget fungerar. Vad det är jag egentligen jagar vet jag inte. Det lugna sköna loppet har blivit en frenetiskt jakt med en pipande klocka på armen.

”Höger tack, höger! Tackar!” används för första gången på bron över motorvägen. Jag har snart löparbanor under fötterna och vet numera om att det här är en tid så bra att jag bara måste skrika ut min glädje. Till och med mobilen åker fram och målgången fångar jag på film. Klockorna stannar. Bokstavligt talat…

1:46:56, officiell tid. Göteborgsvarvet 2016 blev mitt tredje snabbaste någonsin efter 2015 och 2012. Tjenare. Jag står i målfållan och sträcker ut mina sargade vader en sväng. Den obligatoriska fota-klockan-bilden tas och efter några sekunder får jag en klapp på axeln. Terje! Min norske löparkollega gick i mål drygt en minut efter mig och grejade sitt mål om under 1:50. Vi garvar hela vägen till medaljuthämtningen och efter en fin pratstund skiljs vi åt utanför grindarna. Jag hoppas du läser det här Terje Skjolden, för jag vill tacka dig för draghjälpen!

Så mycket för ”ett lugnt och skönt varv”. Trots bristande löpträning i vinter och vår. Trots inga större ambitioner om en vettig tid. Trots en trång startgrupp 23. Trots… äh nu måste jag lägga av och se alla fördelar istället. Jag drog runt varvet på min tredje bästa tid och det utan att ha planerat för det. Det här borde ju betyda att det finns ytterligare krafter att hämta.

Är det så att jag har börjat planera för ett mål efter Göteborgsvarvet 2016? Är det så att 2017 års upplaga, tillika mitt tionde lopp, måste bli the special one? Fan tro’t. Jag är aldrig så laddad som när tränings… förlåt, tävlingsvärken precis har lagt sig.

Hur gick det för Maria? Läs mer här.