När sju timmar blev tio

Jag vet inte hur många hundra gånger jag kört E45:an mellan Östersund och Trollhättan. Oftast bara rätt upp eller rätt ner. Sällan stopp och de som blir av blir på de större metropolerna. Typ kaffe i Grums, Mora, Sveg och sådana ställen. Det är en transportsträcka som ska betas av. Kort och gott. Helt galet icke-turistigt. På gott och ont.

I maj körde vi sträckan på åtta timmar. Snabba chaufförsbyten och var tjugonde mil ungefär. Vi köpte sallad som den ene åt medan den andre körde. Bara där tog vi in minst en trekvart. Och så ganska lite trafik.

Men det är skillnad på mitten på maj och början på juli, när folks semestrar dragit igång och vi dessutom har yngre sällskap i bilen som kräver fler stopp. Den här gången var Örebro destination. En bilresa som rimligtvis borde ta max sju timmar. Som nu istället tog nästan tio.

Å andra sidan. Vi fick oss några upplevelser. Som att Hallon och 3:s nät, som vi testar via Smartson i sommar, inte är kompatibelt med Norrlands djupa skogar. Som att ha det goda omdömet att stanna till på ett högst anonymt café i Kvarnberg och äta en förvånande god lunch. Som att efter lunchen hinna rulla 200 meter (!) innan vi fastnade i en kö till ett beläggningsarbete. Som att landa bakom otaliga husbilar och långtradare på smala slingrande vägar i Härjedalen och Dalarna.

Och så fick vi lite bilproblem. Mitt i Moras största rondell lät det som att avgassystemet ramlade i asfalten men okulärt var det inga som helst syndrom till lösa släpande delar. Ljudet var hur som helst hjärtskärande och där stod vi mitt i rondellen, med full julitrafik runt oss, och undrade om vi kunde rulla vidare över huvudtaget. Så försvann plötsligt ljudet och vi tog oss till en Mekonomenbutik, där en vänlig själ i personalen spanade in bilen. Hen kunde konstatera en förmodad sten i bromsskivan och några fler missljud hade vi sedan inte under resten av resan. Hälsningar, Bil-analfabeten som nu tecknat en vägassistansförsäkring… 

Då är det skönt att tillslut komma fram till hotellet. Ja, förresten. När vi flyttade en av sängarna så uppenbarade det sig både dammråttor och en använd ballong. Plus att restaurangen inte bjöd på några expresstider heller. Scandic Väst i Örebro lär eventuellt få höra det på Tripadvisor framöver, även om städpersonal inom fyra minuter befann sig på rummet och städade åt oss.

Så. Semester. Dag 5-6-nånting. Jag börjar tappa räkningen. Det är, trots dagens oplanerade äventyr, ett gott tecken. Väldigt gott.