Run Dryden, run!

Tanken slog mig. Det är färre än sex veckor kvar till Göteborgsvarvet. Tills mitt tionde halvmaraton på Sveriges framsida. Jag har ju lite (!) lovat mig själv att göra något bra av det och rentav sätta pers så det finns ju lite krav att leva upp till. Det ska alltså gå snabbare än 1:39 kan vi säga, för att höfta lite med tiderna.

I januari kändes det tungt men flöt ändå på med intervallpass inomhus. Februari rycktes sönder fullständigt av resor både för blogg, privat och med jobb. Det där med att skapa sig rutiner för att sätta pers blir inte direkt lättare.

Mars var väl inte heller någon höjdarmånad men så kom jag till sista veckan. Då jag klämde till med drygt två mil i löparskorna. Sådär halvt oplanerat. Där jag under passets gång förlängde det två gånger. På en duktigt bra tid dessutom. Av bara farten hann jag med 15 kilometer några dagar senare och vips hade jag långt över tre mil i skorna den veckan.

Så kom New York och jag hann med ett löppass i Central Park. Det var nog mest för sakens skull men å andra sidan är 11 kilometer i turisttempo* bättre än noll kilometer och sovmorgon. 

Och så tidigare i den här veckan fick jag till 21 kilometer. Det var tungt, vilket kanske inte är så konstigt efter att ha snittat 25000 steg per dag under veckan i det stora äpplet. Jag tog mig runt. På en okej tid. Även om jag inte ska stirra på tiderna i mitten av april. Det bästa med det passet var nog att jag nu har en runda som nästan på metern mäter en halvmara. Blir perfekt som genrep framöver.

Vad vill jag då ha sagt? Tja. Det är grymt bra att ha så många långpass i benen redan i mitten av april. Vet inte om jag haft det tidigare. Plus känslan att de där grisiga intervallpassen också gett resultat.

Det tar jag med mig in i slutfasen av träningen inför D-day. I maj kutar jag Varvet för tionde gången. På pers-tid? Förhoppningsvis!

* Turisttempo tillåter en att dra ner på tempot, njuta av omgivningarna, ha med mobilen, fota lite och helt enkelt bara strunta i tider, klockor och prestationsångest.