Brač, havsbris och (nästan) lata timmar

Klockan är strax efter lunch. Svettiga, efter en halvstressig promenad till färjeterminalen och köp av biljetter, sitter vi på båten som ska ta oss från Split ut till Supetar. Den lilla staden på ön Brač är dagens tillhåll där vi också ska möta upp en annan familj från Östersund. Världen är liten ibland.

Vindarna är varma och fläktar skönt i ansiktet medan Brač växer sig allt större i sydost. Ön är den tredje största i Adriatiska havet men här bor ändå bara 13000 personer, i Brač bor det ungefär 3000. Förmodligen är den siffran betydligt högre den här tiden på året. En snabb överblick av soldäcket på färjan skvallrar om att det är ett populärt resmål, som man vattenvägen når på knappt en timme från Split.

Min svarta skoväska dinglar bak på ryggsäcken när vi alla kliver av båten i Supetar. Medan de andra har siktet inställt på en stenig strand och havsbad hela dagen tänker jag dra ut på ett löppass. Det där med att lägga sig i en solstol en hel dag är inte riktigt min grej, så jag passar på att kombinera den här mikroskopiska ö-luffen med ett träningspass. För träningens skull men så får jag förhoppningsvis se lite mer av byn, ön och miljöerna.

Vi bestämmer oss tillslut för en strand, en dryg kilometer från färjeläget. Solstolarna hyr vi för hela dagen och medan de andra svidar om till badkläder snörar jag löparskorna och drar iväg. Supetar och dess slingriga gränder får mitt besök, precis som den vackert lagda strandpromenaden där den lätt nedkylda motvinden möter mig.

Jag kan hålla mig till strandpromenaden i ett par kilometer. På sina håll får jag hoppa mellan klippblock och på ett ställe kommer en lyxresort i vägen, som jag sonika får springa runt. Där Supetar tar slut passar jag på att stanna ett par minuter. För att blicka ut över bukten. För att ta några bilder. För att känna svetten rinna över precis hela kroppen. 

Det har blivit dags att vända. Jag har satt som mål att göra runt 7-9 kilometer idag, i mitt ”turisttempo” som jag kallar det. Där jag ligger runt 5:30-6:00-tempo och tillåter mig själv att stanna till och se omgivningarna. Det är också fullt tillräckligt på Brač, en eftermiddag i augusti när termometern visar 33°C.

Klockan har tickat upp till drygt åtta kilometer när jag kommer tillbaka till stranden och de andra. Så där sjöblöt, där en knappt ser skillnad på om jag badat eller svettats. Ungarna har sedan över en timme begett sig ut i vattnet och jag gör samma sak. Och det fungerar, för vattnet här är betydligt kyligare än i både Kotor och Dubrovnik, som vi besökt tidigare på den här resan.

Jag blir dock inte särskilt långvarig. För kallt. Det tar någon minut att trippa upp ur vattnet och kryssa runt bland stenarna på botten och på stranden. Här är det, precis som på många andra ställen längs Kroatiens kust, stenstränder. På gott och ont. Man drar i alla fall inte med sig en halv sandstrand i skor och kläder när man går därifrån.

Men. Det där med att ligga i en solstol en hel dag. Det är verkligen inte min grej. Visst pratar vi bort en bra stund. Visst ägnar vi även en hel del tid åt de nya EU-reglerna (fri surf inom EU alltså). Visst hittar vi ett litet pannkaksställe som stillar vår hunger för någon timme eller två. 

Men att bara ligga och lapa sol en hel dag, bland tusen andra personer? Nej. Bara nej.

Vi bestämmer oss för att gå för färjan vid halvåtta. Med nöd och näppe får vi upp alla ungar ur vattnet och påbörjar promenaden mot färjeläget. Blodsockernivån har börjat dala på de flesta i sällskapet så det känns fullt naturligt att krydda upplevelsen med en av resans bästa glassar, samtidigt som solen börjat färga Supetar med skymningskulörer.

Den timmeslånga båtresan tillbaka bjuder på en solnedgång utan dess like. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Varje gång en utsätts för fenomenet, som trots allt inträffar varje dag, beter vi oss som om vi aldrig sett det förut eller som om det vore den sista vi skulle få se.

Inget fel i det. Absolut inte. Varje skymning är ju ändå unik. Den här också. Att se solen gå ner över Adriatiska havet på det här sättet har i alla fall inte jag upplevt tidigare. Det närmaste jag kommit är på campingen i italienska Caorle 1990.

Mörkret har lagt sig över Split och vi har ytterligare en kilometer att gå när vi ska tillbaka till vår lägenhet borta i Matejuška. Att stan skulle lugna ner sig efter mörkrets infall existerar dock inte, det är om möjligt ännu mer folk ute i kvällsvimlet än tidigare på dagen. Kanske fullt rimligt med tanke på att temperaturen nu är under trettio grader. 

Vi tar sikte på en natts sömn i vårt krypin, en lägenhet i en trång gränd och bara ett stenkast från det intensiva promenadstråket. Supetar och Brač bjöd på en fin dag men att få mig att bli en soldyrkande strandmänniska lyckades inte heller det här stället med.

Jag är glad så länge jag slipper. Det går att uppleva platser på betydligt bättre sätt än så. Ge mig ett par löparskor bara så fixar jag resten själv.