Slutet på april. Vi vet alla vad det innebär. Göteborgsvarvet kryper allt närmare och i skrivande stund är det mindre än en månad kvar. Förra helgen inledde jag därför, kanske något sent egentligen, en period där jag tänker köra ett långpass varje helg fram till Varvet den 19 maj. Som komplement till de två-tre-fyra intervallpass jag kör under veckan med HIIT Cardio (högpulsintervaller på rodd/stak/assault bike/cykel och löpband), HIIT Circle (högpuls fyspass) och RunAcademy (löpteknik i olika former).
Den egentligen enda tanken, förutom att få mil i kroppen, är att vänja mig vid att vara ute väldigt länge. Plus att också få ett pass med förhållandevis lugnt tempo. Det är liksom fokus på att ligga över (!) 5 minuter per kilometer istället för att ligga under. Det borde alltså betyda att jag får den där variationen i löpträningen som ger bra resultat. Intensiva intervallpass och lugna långpass.
Långpass – minst två timmar
Igår ställde jag in mig på minst två timmar och att landa på kring 24-25 kilometer, med andra ord lite längre än förra helgens 22 kilometer på strax under två timmar. På Varvet förra året kroknade jag totalt efter 11-12 kilometer och en timmes löpning, förvisso beroende på vansinnigt tempo i förhållande till träningsmängd. Men. Det vill jag inte råka ut för igen så därför vill jag vänja mig vid betydligt längre pass än vad Varvet faktiskt är tänkt att bli.
Rätt eller fel?
Jag har bra koll på Östersund och var jag ska springa för att få ihop kilometer så jag stack ut med en färdig rutt i huvudet. Den höll bra. Och jag höll bra. Så bra att jag vid 17 kilometer bestämde mig för att förlänga passet en sväng. När jag efter 2 timmar 20 minuter touchade dörren hemma hade jag 26,5 kilometer i bagaget och då kände jag mig fortfarande ganska fräsch. Det!
Då hade jag dessutom, utan att ha tagit i så jag kräktes, ett tempo som skulle räckt till personbästa på 30 kilometer (typ som Lidingöloppet, Aborrbacken borträknad). Med flera minuters marginal. DET!
Snäckor och podd i öronen
Jag är inget stort fan av att springa med musik eller snäckor i öronen. Av flera skäl. Jag avskyr teknikstrul, sladdar som är i vägen, att inte kunna hitta bra musik till rätt tempo (har i och för sig inte letat så bra) och kanske det primära att inte ha koll på omgivningen när jag är ute.
Igår testade jag ett nytt grepp. Jag behövde något som skingrade tankarna från flås och löpsteg under mer än två timmar så jag petade in ett sladdbundet heaset i telefonen och stack ut med några poddavsnitt i öronen (Flygpoängspodden, En podd om teknik och Att resa-podden).
Bra förberedelser (nedladdade avsnitt, spellista i podd-appen och så vidare) gjorde det där så jädra lyckat att jag nog tänker köra det fler gånger. Inte under Varvet, men väl på långa löppass. Plus att det inte är musik att försöka hålla takten till. Fortfarande lite stökigt med sladdar och shit så jag kanske får hitta ett billigt trådlöst headset för träningssyften. En annan gång. Men fortfarande mer lyckat än jag trodde på förhand. Fint så!
En månad kvar…
Så. En månad kvar. Tre långpass kvar. Plus all träning däremellan. Jag är inte särskilt orolig för att orka runt Varvet på en bra tid. Om det blir pers vete tusan och jag har fortfarande inte satt upp något konkret tidsmål. Fast bättre än förra året (1:50.35) känns rimligt. Framförallt med tanke på att jag på passet igår passerade halvmaran på 1:51-ish.
Jag längtar. Och det är fördelen med att bara ha ett enda lopp på våren. Det blir det som blir grejen. Att ladda för. Sukta efter. Glädjas åt. Njuta av. Inte bara under loppet utan även under träningen. Trots att det är grisigt. Men det är väl en del av tjusningen.
Om ni frågar mig.
Nu är jag inte direkt den som är ute och löper, men att promenera med podd i öronen/örat är fantastiskt. Bra tidsfördriv och kan göra även den längsta promenaden alltför kort. Dock noga med att bara ockupera ena örat för det mesta, för att inte tappa omvärlden helt!
Ja, när jag varit ute i drygt en timme började ett nytt avsnitt som jag visste var 1:20h. ”Perfekt, då hinner jag precis lyssna klart det tills jag kommer hem.”. Och det hann jag. På sekunden. 🙂 Får bli mer podd när jag ska ut på långa lugna pass.
Jag gillar inte heller att springa med hörlurar. Iofs tycker jag inte om att springa överhuvudtaget, men när jag var i återhämtningsfasen efter att ha varit utbränd så promenerade jag mycket och lyssnade på poddar. Det fick mig att skingra tankarna och ångesten lättade lite. Gillar Värvet t. ex.
Värvet har jag hört mycket om, men aldrig lyssnat på. Kanske kan vara ett tips för kommande löprundor. Men ja, jag gillade inte ens att promenera förut. Nu älskar jag det nästan, just för att bara få komma ut och röra på mig istället för att ligga i soffan och scrolla Insta.