Stockholm Halvmarathon 2018 – race report

Förra helgen gjorde jag min premiär på Stockholm Halvmarathon. Det här skulle bli min totalt 13:e 21-kilometersrunda i tävlingsform efter 11 stycken Göteborgsvarvet och en halvmara i Östersund. Efter att ha velat lite fram och tillbaka om jag skulle springa överhuvudtaget, mest på grund av känningar i ett knä, så blev det tillslut en efteranmälan dagen innan. 

Även om jag inte direkt maxat uppladdningen så satte jag några mål med loppet, för att ha något att kämpa mot.

• Guldtid: sub-1:39:26 (personbästa). Även om jag inte vore i toppslag så ska banan vara betydligt snabbare än Göteborg. Därför skulle det inte vara helt orimligt att sätta nytt personbästa.
• Silvertid: sub-1:45:00. En ”vanlig dag” med nummerlapp på bröstet så ska jag så klart göra en tid på under en och fyrtiofem. Men, jag tycker ju inte att jag tränat jättebra i sommar utifrån vad jag faktiskt planerat.
• Bronstid: sub-1:50:00. Utifrån hur jag tränat det senaste så ska jag ju greja den här tiden, framförallt om det är en snabb bana.
• Slasktider: allt över 1:50:00. Kramp, trasig mage eller slagsmål med cyklister. I övrigt finns det inga rimliga skäl till tider över en och femtio.

Vad gäller tider så tänker jag i den här rapporten gå efter den officiella tidtagningen framför min egen klocka. Efter Klaratunneln började klockan naturligtvis att diffa och ökade dessutom succesivt, upp till +600 meter vid målgång.

Pre-race – minimal uppvärmning

Efter att ha hängt kring det minimala utställningstältet vid Logårdstrappan på Skeppsbron begav vi oss mot väskinlämningen. Den var dock placerad på Strömgatan visade det sig, på andra sidan vattnet. Helt plötsligt blev det lite bråttom, med bara 30 minuter till start. Vi hann men det blev tajt med tid och det fick sonika bli en uppvärmning på min kvadratmeter i startfållan. Fast så många andra ställen att värma på fanns det inte heller, hela Norrbro var tjock med folk.

0-5 kilometer – uppvärmningen

15:45 gick så startskottet för grupp D, som jag seedat mig till. Första svängen går genom Kungsträdgården och sedan försvinner man in i Klaratunneln i ungefär 800 meter. Man kommer ut vid Rödbogatan/Tegelbacken och rundar Sheraton innan man drar förbi Centralen och vidare bort mot Norra Bantorget. Det är vid Tegelbacken, efter knappt 2 kilometer, som bilden nedan är tagen.

Flack bana så här långt men när man svänger in på Torsgränd och springer upp mot Dalagatan kommer den första stigningen. Ingen märkvärdig historia och snart sluttar det lätt utför när Barnhusbron tar oss över till Kungsholmen. När man viker av Flemingsgatan ner på Inedalsgatan passerar man första halvmilen, vilken passeras på 24:32. Högst beskedligt tempo med andra ord.

5-10 kilometer – pinkpaus och rikspucko

Efter att ha sällskapat med 1:45-farthållarna en stund så känner jag mig piggare än så, så jag ökar takten. Farthållarna gör annars ett utmärkt jobb, både för att känna på tempot för den aktuella tiden men också för att ha ungefärlig koll på klockan utan att kolla just klockan.

Precis efter halvmilspasseringen måste jag dock stanna en sväng längs Kungsholms Strand för en pisspaus (!), varpå jag också blir omsprungen av nämnda farthållare. Efter någon kilometer är jag ändå både ifatt och förbi dem och vid det här laget känner jag mig orimligt pigg. Ni vet, när en landar i ett sånt där skönt tempo som man känner att man kan hålla ungefär resten av dagen. 

Längs Kungsholms Strand dyker också en av de nominerade till Årets Rikspucko upp. En tant på cykel som plingar på sin ringklocka för att visa att hon ska fram. Ja exakt, på samma gata där tusentals löpare just nu springer! Detta trots att det finns en cykelbar väg längs vattnet och att gatan är avstängd för trafik. Idiot.

På Norr Mälarstrand passeras milen, med Stadshuset och Söder i blickfånget. Jag kutar in på 48:50. Ingen direkt mästartid men den här andra halvmilen ändå snabbare än den första (24:19).

10-15 kilometer – Söders höjder

En ganska flack sträcka längs vattnet på Kungsholmen och vidare över Vasabron mot Gamla Stan. Här börjar nummerlappen att fladdra efter att jag råkat slita loss ena hörnet. Ganska irriterande, vilket ni ser på bilderna nedan. Längs Munkbroleden bjuds det också på banan, som jag passar på att tugga i mig.

Sedan kommer en ganska intensiv stigning vid Slussen upp mot Hornsgatan. Här möter vi också de löpare som är inne på sina sista kilometrar och som varit ute i 75 minuter. Vi får hejrarrop av dem, och tvärtom så klart. Det tar på krafterna i uppförsbacken men jag passerar ändå 15 kilometer på fina 1:12:32! Den tredje halvmilen gick också snabbare än de två första, 23:43.

15-21 kilometer – de sista krafterna

Från femton kilometer får huvudet springa mest eftersom benen oftast är ganska färdiga. Längs Söder Mälarstrand är det förvisso flackt men borta vid Hornstull börjar det bli lite mer kuperat.

Kring 17 norpar jag ett par druvsockerbitar som jag äter i omgångar, ganska välkommet. Annars brukar jag inte äta nåt utan hålla mig till vatten och på sin höjd sportdryck. Framförallt testar jag inte nya saker under lopp och har tidigare längs banan avstått både russin och energibars. Fast, mår magen bra så här långt in i loppet så kommer den hålla hela vägen.

Tantolunden blir skitjobbig med sitt lätta men krävande motlut. Vid vätskestationen tar jag mig några extra sekunder och gå-dricker, innan jag sparkar igång mig själv igen. Jag brukar bryta ner den sista biten i saker jag kan relatera till. Som att det ”bara är max 15 minuters jobb kvar, det är ju ingenting!”, eller ”Tre kilometer är ju bara som till jobbet och tillbaka, ingenting ju!”. Det fungerar för mig.

På Hornsgatan, efter 19 kilometer, möter vi löparna som är på sina 13 och väg ut på Söder. Jag skriker hejjarrop och förhoppningsvis peppar det i alla fall någon. Här peakar banan i höjd och nu är det bara utförslöp kvar, förbi Slussen och mot Skeppsbron. Nu är det snart upplopp. Nu är det snart över. Och jag har en riktigt fin tid på gång!

Jag passerar 20 kilometer på 1:36:30 där sista fem har gått på 23:58.

På Skeppsbron försöker jag öka tempot ytterligare och när jag tillslut passerar mållinjen gör jag det på min näst snabbaste halvmaratid någonsin, 1:41:21!

Post-race – all-inclusive!

Målet är passerat, medaljen hänger runt halsen och jag vandrar vidare ut i målområdet och funderar över vad som just har hänt. Otroligt nöjd, även om det ”bara” blev silvertid. Efter målgången bjuds det på goodiebag med russin, tidning, skavsårsplåster med mera. Det bjuds också på energibar, kexchoklad, kaffe (halleluja vad gott det var!) och även lättöl. Lyxigt!

Efter en stund går bror i mål och ytterligare en stund senare går även Maria i mål, som haft vadproblem sedan kilometer ett. 

Stockholm Halvmarathon 2018 – intrycken

Som summering kan jag konstatera att det här var ett både roligt och vackert lopp att springa. Variationen är fin, från centrala Stockholms urbana miljöer kontra parker och lummiga passager både på Kungsholmen och Söder. Banan var ungefär så flack som jag förväntade mig. Allt kröntes med ett härligt upplopp på Norrbro med mycket publik och härlig pepp.

Servicen längs banan fungerade fint och vätskestationer var tredje kilometer räckte gott och väl. Det bjöds dessutom både på russin, banan, energibars och druvsocker vilket var en klar bonus. De som servade löparna var också peppande, vilket är otroligt tacksamt!

Det som jag hann störa mig på var att långsammare löpare generellt var dåliga på att hålla höger. Går man och fipplar med mobilen så ska man hålla till höger. Punkt. Det var också ganska trångt i starten och att hitta bra uppvärmningsplatser var svårt. Annars fanns det inte så mycket att gnälla på, vilket så klart är ett riktigt bra betyg!

Trettonde halvmaran avklarad!

Min trettonde halvmara är över och vi firar med god mat på Kött & Fiskbaren i central Stockholm, plus lite takbar på Scandic Continental. Jag är redan sugen på att göra ett nytt lopp och frågan är om inte Stockholm Halvmarathon får mig som löpare även nästa år. Vem hakar på?