St Olavsloppet 2019 – race report

I slutet på juni var jag för tredje året i rad med och sprang några sträckor av St Olavsloppet. Det är en lagstafett över fyra dagar som följer St Olavsleden mellan Trondheim och Östersund. Återigen sprang jag i laget som jobbets IT-avdelning roddar ihop, ett knippe fint folk som gör det här till en riktigt rolig upplevelse!

Så fort anmälan var ute och Excel-arket med sträckor tillgängligt i mars skrev jag upp mig. Fördelen med att vara tidig är så klart att jag kan önska specifika sträckor. I år valde jag dem med omsorg. Mer om det snart.

Det här är St Olavloppet

St Olavsloppet körs mellan Trondheim och Östersund, eller tvärtom. Loppet följer den natursköna St Olavsleden och bjuder på allt från städer och byar till kalfjäll och vackra norska vägar. Under två år körs loppet från Norge till Sverige och de två nästföljande åren åt andra hållet. Totalt är det 51 sträckor av olika längd och svårighetsgrad som ska göras och merparten av loppet går på asfalt.

Mina sträckor 2019

I år valde jag två helt nya sträckor med motsatta inriktningar.

Först slutsträckan på dag 1, Skogn till Levanger på 8,7 kilometer. Dels gillar jag att gå i mål (för dagen) och sedan är det här nästan bara medlut, förutom sista tre som är nästan helt flacka. Målet var att göra min snabbaste halvmil någonsin och att göra den under 20 minuter.

Den andra sträckan var Sul till St Olavsbrua, mot svenska gränsen dag 2. Här var det istället 8,7 kilometers uppförsbacke som gällde, en rejäl utmaning alltså. Sedan gjorde jag inga fler sträckor, eftersom jag var upptagen de två andra dagarna.

Well. Så här gick det!

Skogn – Levanger (8,74 km)

Växlingen är vid skolan i Skogn. Jag hade värmt upp ordentligt och var taggad utav bara helvete. Det stod ju trots allt personbästa på agendan så då vill jag vara varm och fri från magkrämpor och blodsmak efter hundra meter.

En lätt uppförsbacke inledde sträckan innan det efter knappt en och en halv kilometer började rulla utför mot Levanger. Och det gick fort, första kilometern susade jag fram på 3:58! När jag gjort tre och fyra kilometer räknade jag sekunderna, för det var vad det handlade om för att säkra sub-20 på halvmilen. Mycket riktigt. När klockan pep för 5 kilometer hade jag varit ute sekunderna under 20!

Det flackade sedan ut en aning och jag fick anstränga mig betydligt mer än första halvan. Varje kilometer tog längre tid och pulsen steg med ganska många procent.

Efter en vacker löpning längs kajen i Levanger väntade sedan upploppet och slutspurten. Jag susade om några löpare under sista kilometern (och blev även omsprungen av ett par) och på upploppet drog jag mina sista ansträngningar.

Tillsammans med laget passerade jag målbågen på 36 minuter blankt, vilket på mina 8,74 kilometer gav en snittid på 4:07/km! Klockan skakade fram mitt nya personbästa på halvmilen. Det blev fina 19:54, en putsning med 41 sekunder (!) mot mitt gamla rekord från i mitten av maj i år.

Nytt pers och en fin sträcka med tacksamt medlut. Jag avstår nog den här nästa år, när den går åt andra hållet…

Sul – St Olavsbrua (8,63 km)

Dag 2 och med ny fräsch tävlingsvärk i benen. Framåt eftermiddagen började jag att värma upp inför nästan nio kilometers uppförsbacke. Sul till St Olavsbrua är en ökänd sträcka och jag valde den just för utmaningens skull.

Jag växlade över från min bror på en åker i Sul och jag såg sedan vägen försvinna in i det böljande landskapet. Första kilometern var ändå ganska snäll, jämfört med vad som kom.

Okej. Det var inga tvärbranta backar, det var det inte. Men just det där sega, långa, okristliga anti-återhämtnings-motlutet var så tungt. Inget gavs gratis. Uppför, uppför och uppför. Till och med klockan ballade ur och slutade räkna höjdmeter med ett par kilometer kvar.

Några flacka partier fanns det men inga stunder av sinnesro och njutning. Fast jag försökte njuta. Någonstans mot slutet sprang jag förbi ett fantastiskt vackert vattenfall som jag försökte fokusera på istället för den där eländiga uppförsbacken. En backe som jag trots allt valt själv och inte blivit påtvingad.

Det bästa med hela sträckan var ändå att jag räknat med 9,7 kilometer. Ibland älskar jag att inte ha koll, för när jag just passerat 8 och tänkt ”knappt två kilometer kvar!” så ser jag skylten ”Veksling 500 meter”. Då var det bara att pressa det sista och få skiten gjord. Och det fick jag.

8,62 kilometer på 40:45 ger en kilometertid på 4:43. Kanske inget jag skriver memoarer om men med tanke på förutsättningarna så är jag så klart nöjd. Den här sträckan, kära vänner, ska jag försöka plocka nästa år. Då går den åt andra hållet.

Jaget och Laget

Ja, det här var ju mina sträckor men laget gjorde ju alltså 51 stycken tillsammans. Hur gick det totalt då? Tja, vi tävlade inte mot våra norska kollegor i år då de inte hade möjlighet att ställa upp. Lite synd kan jag tycka, för den där tävlingskänslan uteblev jämfört med tidigare år. Vi hade helt enkelt inte några naturliga konkurrenter.

Nästa år vänder det!

Det här var alltså mina två enda sträckor i årets lopp. Det var som vanligt fantastiskt roligt att vara med, jag fick lära känna några kollegor lite bättre och allt fungerade som vanligt riktigt bra.

Nästa år går loppet från Östersund till Trondheim och jag tar så klart sikte på att vara med även då. Är det då som jag för första gången är med alla fyra dagar? Och får jag kanske träffa på någon läsare här som också vill springa?