Ett långpass värt namnet – hej 40 km!

Dels var det ett av mina mål med sommaren, nedplitat och offentligt på min bucketlist för sommaren. Sedan lite av ett ”krav” så klart. Ska jag göra min första helmara om drygt en månad så är det ju bara att börja få till långpassen. De riktigt långa alltså. Så det blev ett sånt pass värt namnet i fredags och jag sa för första gången någonsin hej till 40 kilometers löpning!

Nu är ju distansen inte det viktigaste men har jag en distans så får jag ett hum om hur lång tid det kan tänkas ta. I långpasstempo blir därför tre mil knappt fyra timmar.

Så. Jag satte mig och drog upp en tänkbar sträcka i Google Maps. Från Vänersborgs skidstuga, via Ursands camping hela vägen till södra delarna av Trollhättan. Borde ganska lätt bli tre-fyra mil men jag fick dra en hel del omvägar för att ens nå upp i tre mil på kartan. Nåväl. Jag fick i alla fall något att utgå från.

Vi tog en omväg vid 38

Bror blev dagens löpsällskap och tillsammans joggade vi ut i 20 gradig värme. Det där med att påbörja ett pass och efter en halvtimmes löpning veta att det är ”tre-fyra timmar kvar” är alltid en… tja, spännande känsla.

Vi sprang förbi exploaterade Ursands camping. Vi passerade Skräcklan i Vänersborg. Hela kanalen Karls Grav sprangs runt. Vi åkte på en slussöppning som hejade oss under tio minuter. Vattenpåfyllning på Onsjö Golfbana och lite surr med några trevliga golfare.

Det blev den långa raksträckan från Överby in till Trollhättan. Vi Sprang över Spikön, där jag aldrig tidigare varit. Vi hade en oerhört vacker sträcka som merparten gick längs vatten. Och så gick jag själv tom på vatten, efter sisådär 37 kilometer.

Vid 38-ish kände vi att 40 var så nära att vi tog en omväg för att knäcka gränsen.

Vi tog alltså en omväg efter 38 kilometer.

Omväg. Vid 38.

Rimligt.

På den säkra sidan

När jag var 300 meter från ändstationen pep klockan för 40 kilometer. Jag tog ett hundrameterslopp extra för att vara säker. Sedan stannade jag klockan, lutade mig mot knäna och insåg att jag just precis rundat av mitt längsta löppass någonsin.

Fyra mil. Fyra timmar och femtio minuter.

Nu är ju inte tanken med långpass att slita ut sig fullständigt, utan att mer få en känsla för tid och distans. Förutom ett lågt tempo tog vi rejält med vattenpauser, tillät oss några kortare fotostopp och åt lite energibars. Och att det fick ta den tid det tog. Noll hets, noll stress. Bara försöka njuta (!).

Både i fredags kväll, när jag efter passet drällde i Trollhättan med kompisar, och hela dagen igår kände jag mig ändå oförskämt pigg. Visst var benen slitna men att gå i trappor och bara kunna röra mig obehindrat var inga problem.

Det tar jag med mig. Och så ska jag klämma in ett ungefär likadant pass om ett par veckor. Sedan är jag nog redo för maran. Min allra första.

Jag lär återkomma om den.