Nu händer Sydney Marathon – här är farhågorna!

Det är dags. Söndag klockan 07 lokal tid kutar jag över startlinjen vid det norra brofästet i Sydney. Maran ska göras och det är, som ni nog redan vet nu, min allra första. Och så klart, det blir alltid lite större när något ska göras första gången. Då kan ni tänka er att jag även inför mitt tionde och elfte Göteborgsvarvet hade lätt hypokondri dagarna och veckorna innan, så det i sig är ingen nyhet…

…men det är nog fan snäppet värre nu. Jag ger er därför mina farhågor inför Sydney Marathon!

Långresan dagarna innan

Att resa i 26 timmar och vara i vaken form mer eller mindre 35 timmar är väl inte den bästa uppladdningen som en kan tänka sig. Släng på flygplansmat och åtta timmars tidsskillnad så har vi en maratonuppladdning som… tja, jag vet inte? Ska vi kalla den sub-optimal? Det hade jag ju i och för sig på känn redan när jag bokade.

Logistiken innan start

Få med rätt prylar. Ha på sig rätt kläder. Tajma rätt i kollektivtrafiken. Hitta i en stad man aldrig varit i (men som man i och för sig hunnit bekanta sig med). Det är lite att fundera kring. Och det låter ju i och för sig inte som någon kärnfysik men mitt i natten blir ju en lite annan grej…

Loppet startar 07:00 (halvmaran kl 06)!

Att jag är morgontrött är nog ingen nyhet. Att därför springa över startlinjen klockan 7 på morgonen är nog kanske den största utmaningen med hela Sydney Marathon. För visst, 7 är väl ingen märkvärdighet men bakom den kulissen döljer sig uppstigning vid 03, ett försök till frukost, toalettbestyr, transport till starten, väskinlämning, eventuellt ett toabesök till. Och uppvärmning.

Dessutom ska vi tajma in halvmaran, eftersom Marias lopp startar ytterligare en timme tidigare. Heja oss!

Den onda halsen

Som ett brev på posten. Efter Manly Beach, fötterna i Stilla Havets kalla vatten och isande havsvindar från Nya Zeeland så kom jag till hotellrummet på fredagskvällen och kände hur halsen började svullna. Om något ska få sabotera min första mara så är det i alla fall inte en ond hals. Jävla dynga.

Överdosering av honungsvatten, here I come!

Energin längs banan

Igår gick ett mejl ut till alla deltagare om att det förväntas bli varmare än planerat. Extra vätska är utplacerat längs banan och en ny station är uppsatt inför sista två kilometrarna. Värmen är ju bara att ta med i beräkningen och faktiskt ta vätska och energi där det erbjuds. Jag har med mig en egen liten energibar som jag har köpt, men annars förlitar jag mig på loppets eget. Fyra mil är långt. Förmodligen känns det ännu längre i morgon.

Sätta ett tempo och hålla det

Okej, att loppet startar 7 kanske inte är största utmaningen ändå. Att sätta ett tempo och hålla det är nog ännu svårare på den här distansen. Jag vill så klart under den magiska gränsen på fyra timmar och då är det 5:30-tempo som gäller för att även ha lite marginal sista biten. Framförallt gäller det att jag inte tjuvrusar första halvan, för då kommer jag att vara tvärslut sista milen. Så tråkigt vill jag inte ha det.

Jag kommer inte ställa någon klocka som piper om jag har fel tempo utan kör på den manuella och mer klassiska varianten – tempohållarna. Det finns både för 3:45 och 4 timmar blankt.

Jaga en tid

Under fyra timmar eller inte, det är frågan. Jag vill så klart, men om det blir olidligt varmt eller annat så är det bara att kapitulera. Jag vill inte haverera något heller genom att jaga på en tid.

Vad gör jag efter målgång?

Egentligen bryr jag mig inte så hårt om vad jag gör efter målgång. Jag har ett matpaket bokat och som ska hämtas ut, annars kommer jag nog bara att njuta (?) av att allt är klart. Eller så klappar jag ihop helt och är färdig som artist och sover mig igenom den kommande elvatimmarsresan med nattåget till Melbourne. Och ja, då får det väl vara så då. Jag kan leva med både trötthet och stel kropp i det här fallet.

Så, där har vi det. Största motståndet just nu är halsen. Den ska få sig en omgång direkt.

Let’s (förhoppningsvis) do this!