Att fånga dagsljuset är en riktigt bra, något som jag dock ibland är ganska kass på att nyttja. Igår sparkade jag så mig själv i baken och tog mig ut på lunchen mellan två möten. Det blev i och för sig en ganska kort promenad, mest ett par kvarter bort och längs Storsjön. Fast alltså, ibland får promenaderna vara hur korta de vill om det bjuds på vinterlandskap som de vi har nu. Dessutom försökte jag gena över ett orört fält tillbaka men det slutade med att jag pulsade 70 centimeter snö och så kom jag hem med svetten rinnandes längs ryggraden.
Friskvård på köpet alltså.
Och kärebarn vad vackert det är ute! Det bästa av allt är att jag förundras över just det varje dag. Det är urläckert när jag kliver upp och solen börjar titta fram. Det är bedårande mitt på dagen, nu när solen dessutom orkar sig högre och högre upp för varje dag. Det är enastående när skymningen kommer. Och att kunna ta en löprunda under snöklädda träd på kvällen är inget annat än ren och skär magi. Även de dagar löppassen är svintråkiga (som igår).
Jag tänker inte ens be om ursäkt för att jag låter lyrisk för det som upplevs just nu är riktig äkta vinter. Och – hur orimligt det än må låta i blåshålet Östersund – det har varit nästan helt vindstilla i säkert två veckor. Jag minns inte ens senast det hände. Har det ens hänt? Vem gräver i SMHI:s historieböcker och kollar?
I väntan på det så njuter jag. Fullt ut.
Magiskt vackert!
jag jobbar ute på en marina i Nynäshamns skärgård, så den där typen av utsikt har jag varje dag. Som bomull för själen 🙂
Ah men vad nice att ha det där som arbetsplats ju! 🙂