Jaha, vad har vi egentligen sagt om spontana anmälningar till löptävlingar? När jag tänker efter har vi nog inte sagt något alls så vi utgår från att det är helt okej om andan faller på. Som igår, när jag plötsligt fick frågan om jag ville springa årets upplaga av Blodomloppet i Östersund (även om merparten går på Frösön). Och det ville jag ju.
Tydligen.
Faktum är att det egentligen var min bror som skulle springa men när han fick förhinder så fanns det en startplåt över. Då tar man väl den eller? Det gjorde i alla fall jag och när jag löst det obligatoriska pre-race-toabesöket, rakat huvudet för minimalt vindmotstånd samt bytt om till mina snabbaste kläder så begav jag mig till start- och målområdet i Badhusparken i centrala Östersund.
I god tid dessutom.
Massa tidsoptimister
Det hjälpte bara delvis eftersom Östersundarna denna dag verkade ha inspirererats stort av Dryden the tidsoptimist. Det var lång kö till nummerlappsuthämtningen kan vi konstatera och det bara en halvtimme innan start. Bonus? Den rörde sig knappt. Så vad gör man? Pratar med folk i kön? Spanar kända ansikten? Nej nej, man fixar till spellistan man ska lyssna på under loppet så klart.
Bansträckningen
Kort om bansträckningen kanske? Starten går i Badhusparken men sedan snabbt över till Frösön, förbi Surfbukten och bort mot Frösö Strand-området. De här gångvägarna kan jag som min egen bakficka. Av alla 840+ runstreakdagar har nog 600 av dem gått i det här området. Jag kan varenda jävla spricka i asfalten, varenda litet gupp och jag vet precis på metern hur lång cykelvägen längs Vallaleden är. På det hela en ganska rolig sträcka men framförallt väldigt snäll, förutom etappen upp mot Mjälle.
Jag återkommer till den.
Mitt fyrkantiga jag och tidsambitioner
Tillslut kom jag fram för uthämtningen. Min nummerlapp låg överst i högen och när det största projektet av dem alla (det vill säga att fästa den på tröjan – mitt fyrkantiga jag gråter när den inte hamnar helt rätt och rakt) var avklarat var jag redo för ungefär elva minuters uppvärmning. Jag hann även med att klura lite på dagens mål och satte upp lite personliga guld-, silver-, brons och skamtider. Personbästa är så klart guld (återkommer till det) och allt över 45 minuter är så klart genant, pinsamt och direkt skamligt nästan oavsett form.
För formen hörrni, den har varit misserabel ända sedan jag sprang Bjäre 34 km och Salomon 27K två helger på rad och ännu sämre efter de där fyra milen i vandringskängorna förra helgen. Återhämtning har inte direkt varit min paradgren i sommar, det ska gudarna veta. Släng där in en högst medioker uppvärmning så är det ju ett rimligt antagande att man öppnar första biten av loppet i hyfsat lugnt tempo…
Första halvmilen
…så det gjorde jag. Inte. Första kilometern på fyra minuter blankt (04:00:69 om vi ska peta). Det är ganska snabbt. Döm dock om min förvåning när benen faktiskt svarar ”Okej, master – det här fungerar och vi börjar fatta grejen! Vi älskar att springa! Keep running you sick bastard!”, för så har de nämligen inte svarat senaste veckorna.
Så, jag kör vidare även om tempot sjunker en aning under kilometer två, tre och fyra. Vid passeringen för halvmilen kommer första vätskestationen. Jag har varit torr som Saharaöknen sedan start så jag tar en klunk vatten. Dåligt beslut. Jag tappar ju tempo?! Är man 42+ och har gjort massa lopp så borde jag veta det.
Andra halvmilen
Här börjar loppets utmanande del när vi ska upp på Mjällehöjderna. Spellistan i lurarna har flippat ur och när jag kommer i uppförsbacken börjar nån jävla ballad att spelas i lurarna. Svar nej, det är inte sånt jag behöver när det vankas motlut. Jag byter låt, får lite mer energi och nu är det verkligen payoff för alla timmars backträning i Ladängen. Alltså ursäkta min ödmjuka sida nu men personen som försökte ta rygg var inte ens i närheten av att orka. Jag drog även ikapp och förbi ett gäng löpare innan vi tillslut fick nedförsbacken mot Önevägen och Frösö strand under våra löparskor. Jag är på gränsen till att älska uppförsbackar.
Jag skojar inte ens.
Men okej. Jag ska inte ljuga. Det är jobbigt nu men vetskapen att sista tre in till målet är flacka, och att jag har sprungit här hundratals gånger förut, hjälper mig framåt. Jag plockar löpare för löpare. Klockan har jag inte mer koll på än kilometertiderna som dyker upp var fjärde minut ungefär.
När det överjävligt långa upploppet börjar längs Vallaleden känner jag att jag borde kunna trycka på. För ja, upploppet börjar nästan vid Vallsundsbron med två kilometer kvar. Därifrån ser man målet hela vägen in. Ganska påfrestande. Men några ryggar till kan jag nog passera och jag lyckas till och med springa om damklassens andraplacering några hundra meter innan mål. Klockan har knappt passerat 39 minuter och eftersom jag verkligen avskyr att torska spurtdueller så tittar jag bakåt ungefär var tredje meter.
Jag vet.
Men dra mig baklänges – sub-40!
Målet kommer. Folket i Badhusparken applåderar och jag har tagit ur mina Airpods för att ta in stämningen. Klockan stannar. 39:25. Ganska stört för att vara någon med löpartrötta ben som är helt ur form. Eller så har senaste tidens väldigt korta pass gjort nytta. Kanske är jag i form? Kanske har det varit några nyttiga återhämtningsveckor som bidragit till att jag kunde blåsa ur mig själv en solig och härlig augustikväll i Östersund. Fast på Frösön.
Sjukt jävla nöjd är jag i alla fall när jag tar en banan, juice av något slag och snackar skit med lite bekanta jag träffar på i målområdet. Medaljen hoppade jag över. Jag behöver inte mer metallskrammel hemma. Det räcker med kvittot på att löparformen verkar finnas där. Ändå.
Jävla märkligt det är ibland.
Satte jag rentav personbästa?
Jag hade inte exakt pejl på mitt befintliga 10 km-rekord så väl hemma igen sätter jag mig och kollar. Rekordet är ett år gammalt, 39:26 och uppmätt med min Fenix 5:a. Med andra ord inte helt exakt avstånd kan jag gissa, förmodligen till min egen fördel. Blodomloppet i Östersund är kontrollmätt, även om min klocka stannade på 9,82 kilometer.
Jag väljer att sätta Blodomloppet som nytt personbästa! Även om klockans diff gör att jag troligen sprang milen ännu snabbare förra året så är ju Blodomloppet kontrollmätt. Och då tar jag det som ett safe card. Med det sagt – grattis till mig själv och ett nytt personbästa på milen! Ibland händer det och jag är lika förvånad som glad.
Nu är ju en sekund inte någon jätteviktig grej att tjafsa om. Personbästa däremot. Det känns fint. Men mest av allt kan jag konstatera att Blodomloppet i Östersund (fast på Frösön) 2022 blev en jävligt lyckad tillställning. Nu blir det fler lugna pass framöver och så siktas det mot en halvmaratävling om några veckor. Då tänker jag att…
…äh. Det tar vi då.
Och förresten. Lämnar ni inte blod idag men är friska och fungerande så är det dags att börja!
Grattis till pers! 🙂
Tack! 🥳