Ni vet säkert, om ni hängt här ett tag, att nästan all form av löpning i princip har upphört för min del. Från trehundrasexton mil 2021 till sexton mil (ish) förra året. Efter Kilimanjaro hösten 2022 tackade knät för en fin insats genom att berätta för mig att det var något fel som var trasigt där inne.
Knappt två år och en dryg meniskoperation senare kan jag fortfarande inte dra ut på ett mysigt långpass utan att ha delvis ont under löpningen och ett svullet knä dagen efter. Fast hoppet lever. Ambitionen också. I sensommar är jag planerad för att fixa till korsbandet. Där är jag just nu och sen ska det bli bra. Det är målet. Det är planen.
Jag joggar så klart ibland. Ändå. För att jag vill. Korta och lågintensiva pass går bra. Backträning är både fint och roligt (jag tycker det på riktigt) så det försöker jag få in titt som tätt. På Frösön och i Funäsdalen. Och det kurvade löpbandet på gymmet kör jag också ibland, som är mer skonsamt än ”vanliga” löpband (som jag i och för sig alltid undviker eftersom de är pisstråkiga).
Omställningen
Det är en omställning, helt klart. Att springa trehundra mil ena året och sexton mil andra. Och jag minns inte ens när jag gjorde något löpmässigt på mer än en mil.
Förrän i onsdags.
Maria skulle ut och köra en av Garmins utmaningar. ”15 kilometer löpning i juni”. Lider man av ett akut behov av att få springa och avundas alla man ser ute i joggingskorna, plus det faktum att det var en orimligt fin junikväll, är det bara att… ja, nej. Nu var det fanimig min tur att springa. Bära eller b…ära, med inställningen ”Äh va fan, det kan inte bli sämre…”.
Femton kilometer och löparglädje ändå, med en glasspaus på macken i Lugnvik efter en knapp mil. Vi blandade med lite rask promenad på sina håll. För att vi kunde och för att vi hade exakt noll bråttom hem. Det tog oss nästan två timmar att mysa runt i junikvällen innan vi svettiga och goa ramlade in i lägenheten.
Träningsglädjen just nu är ändå stark och fin, vilket verkar ha vänt efter att jag väl bestämt mig för den där korsbandsoperationen. Jag jobbar sonika in allt jag inte kommer kunna träna i höst. Det är en bra inställning. Allt jag gör nu och fram till kniven är bra. Och det är väl så jag får tänka på. Läkaren har redan ordinerat mig ”Netflix-maraton veckan efter operationen”.
Med det sagt. Det var jävligt fint att springa långt igen. Men som avslutning vill jag att ni ger mig lite Netflix-tips som kan få marinera över sommaren. Det lär behövas.
Ibland måste man koppla bort kroppen och lyssna till hjärtat och göra något som gör gott i själen. Man vet ju att det kan bli ”bajs” kroppsligt sen. Men den euforiska känslan, den slår högt.
Den slår fantastiskt högt!