Mitt i kåkstadens miljonprojekt

Solen lätt i ögonen. Eftermiddagen är sen. Intrycken försöker tränga in i huvudet. Jag tar emot dem samtidigt som trafiktempot stjäl ganska mycket av uppmärksamheten. Jag är väg tillbaka från Pasadena och mitt besök vid Rose Bowl. På Sunset Bvd är tempot inte skyhögt men trafiken är tät som en sardinburk titt som tätt får man nästan kasta sig över i andra filer när medtrafikanterna av olika anledningar får för sig att göra likadant. Tutorna får jag på köpet. I drygt en halvmil glider jag fram. Planlöst. Västerut. Ändå ganska mentalt avslappnade. Ena armen hänger ut. Det är inte riktigt på riktigt. Men ändå är det på väldigt riktigt.

En avstickare! Jag får plötsligt för mig att ta av solnedgången och göra något annat. Miller Drive, en liten gata som inte ser mycket ut för världen tar upp till höger. Jag tar chansen. Slingriga vägar, branta backar, multimiljonpåkostade hus på sluttningarna där Miller Drive tillslut blir Sunset Plaza drive. Sydvästra änden av Hollywood Hills levererar något utöver det vanliga. Byvägen i Östersund upphöjt till nitton. Om det räcker. Förmodligen inte. Tillslut hittar jag en lucka bland alla hus. Jag stannar till precis innan 8856 Appian Way, där de nyinflyttade sedan i höstas förhoppningsvis njuter av sin utsikt de fick för de två komma två miljoner de spenderade. Dollar alltså. Onormala hus för onormala människor med högst onormala plånböcker. Det är här de huserar, med sina egna miljonprojekt. Det skiljer sig lite mellan kåkstad på sluttning och kåkstad på sluttning. Fråga de som bor i Rio.

Jag inhalerar ögonblicket, vyn och de osannolika vägar jag den senaste kvarten tagit mig upp på. Det här är kvarter som inte liknar något annat jag sett. Då möter jag plötsligt en UPS-lastbil som tagit tagit sig upp till samma område. Work with a view. Kan man anta.

Vägen tillbaka ner till verkligheten, hur mycket verklighet LA nu är, bjuder på både Saab-cabar, branta nedförsbackar och min oförståelse av att köra mot rött i högersvängar. Det är först när kön bakom mig ringlar sig lång upp i backen som jag i en lucka tar mig modet att stampa till på gasen och dra ut på Laurel Canyon Boulevard.

Jag kommer att göra en likadan avstickare till för det dröjer inte länge förrän jag susar förbi en välbekant Beverly Hills-skylt. Nya kvarter och nya välbyggda hus men ju mer celebra människorna blir desto högre häckar och staket byggs det. Beverly är onekligen väldigt vackert på sina sätt men också ganska ödsligt, vilket kan verka motsägelsefullt. Det är först när jag rullar ur byn och palmerna ståtar längs med Beverly Drive som jag tycker att omvägen var värd besväret. Jag är ingen kändisspanare. På gott och ont.

En roadtripintensiv dag börjar lida mot sitt slut. Motorvägar, bergskrokar, palmprydda leder, solen i ögonen och tät trafik tar onekligen på krafterna. Santa Monica och Ocean Park Avenue bjuder på lite lugnare tempo och när jag parkerar bilen så kan jag för första gången på dagen andas ut. Ett fånigt leeende sprider sig i ansiktet. Vi grejade det. Jag och bilen. Vi förtjänar den selfie på oss som jag tar. Jag och den. Friends forever. Det är känslan. Jag belönar mig med en kort kvällspromenad till det lokala haket och beställer in en av de godare hamburgetallrikarna jag ätit på länge. Hungern har talat.

Kvällen är ljummen, bilderna i telefonen är många, colan svalkar huvudet. Mörkret tar överhand men slår inte dagens ljusa stunder. Natten ska komma. Restaurangens wifi levererar de svenska morgonnyheterna i telefonen. Jag går och lägger mig. Ni kliver upp till en ny dag. Konstrasterna strikes. Again.