”Provkörning” – Volkswagen Golf Sportcombi

Som very happy ägare till en Volkswagen Passat anno 2010 så föll det sig nästan naturligt att märket var bland de första under luppen när privatleasing kom på tal under sensommaren. Däremot kände vi att en lite mindre modell förmodligen skulle räcka gott och det var just där och då som Golf Sportcombi kom in i bilden.

Om ni hängt med på de tidigare provkörningarna av Volvo, BMW och Mazda i jakten på nästa bil så har ni förmodligen redan koll på mina gedigna bilkunskaper också. Underliggande drivremskatalysator, navkapselupphängare, elektriska motorstötfångare och att oljenivån i bakluckans torkarblad är superviktig. Ja, ni fattar. En kan nästan ta mig för en bilmekaniker emellanåt. Typ. Nåväl. Provkörning var det. Eller snarare ”provkörning”.

Volkswagen Golf Sportcombi (2016)

Efter faceliften för några år sedan så fick även Golf-kombin ett utseende som mänskligheten slipper skämmas för. Och så ser den ut som en 60°-tvättad Passat dessutom. Inget ont i det, jag tycker nuvarande Passat (2011-) är ganska snygg och Golf Sportcombi landar inte särskilt långt därifrån, tvärtom. På pappret borde en 2.0 diesel med en sexväxlad automatlåda passa oss utmärkt, om än en aning tråkigt att det bara är Alltrack-modellen som är bestyckad med en starkare motor på 184 hästar. Det där med skogsmullebil känns just nu inte riktigt som vår tekopp.

Hela den här historien börjar på Volkswagen.se och deras nationella sajt för privatleasing. Jag mejlar några frågor och får snart kontakt med en VW-säljare i Stockholm. Efter en veckas brevväxling sitter vi faktiskt med en i det närmaste färdig offert i våra händer. Snabba puckar kan tyckas men ett köp av den här digniteten ska ju självfallet föregås av en ordentlig provkörning. Sagt och gjort. Jag surfar in till Berners, som är Östersunds auktoriserade återförsäljare, och klickar in på ”Jag vill köpa bil”-sidan. Därifrån mejlar jag dem via kontaktformuläret med önskemål om en provkörning.

En dag går. Två dagar går. Och tre dagar. Inget svar. Okej? Jag mailar deras info-adress istället och efter ytterligare en dag får jag ett första livstecken. Ja, jo, så klart ska en provkörning gå att lösa så mina kontaktuppgifter (telefonnummer och e-postadress) skickas vidare till en säljare. Det tar tio minuter, sedan ramlar ett mejl in i inkorgen. Från en VW-säljare.

”Ring mig”

Det är allt som står, plus mejlsignaturen. Här sitter alltså en säljare med mina kontaktuppgifter och har bara att lyfta luren och ringa. Istället skickar hen två ord och bemödar sig inte ens med att avsluta med punkt eller utropstecken. Jag svarar inte på mejlet. Istället mejlar jag info-adressen igen, den allmänna slasktratten alltså, och ber om att få kontakt med en annan säljare, någon som kanske rentav är intresserad av att sälja en bil till oss. Japp, mina uppgifter skickas vidare till ytterligare en person.

Tystnaden som uppstod. Inte ett ljud. Nada. Niente.

Men okej, jag ger mig inte riktigt så lätt även om jag kan skönja en viss ignorant attityd här. Efter jobbet en vecka senare tar jag cykeln till Berners very fancy bilhall strax utanför Östersund för att testa dem lite. Jag går runt i bilhallen i säkert 20 minuter. Klämmer på lite olika modeller, provsitter flera bilar i både fram- och baksäten och jag går även förbi kontoret där den aktuelle säljaren sitter. Jag går både till begagnathallen och tillbaka en andra gång till nybilshallen och klämmer för andra och tredje gången på några modeller. Det är inte heller så att jag behöver trängas bland folk, jag är helt själv som går omkring och tittar.

Bakom service- och reservdelsdisken i hallen huserar två personer och ingen uppmärksammar mig ens vid mitt tredje besök vid den vita Golf Sportcombi som står ett par meter från dem. Efter 25 minuter anser jag testet ”fullbordat” och jag cyklar därifrån. Någon mer kontakt tänker jag inte ha med dem. De har visat såpass mycket av sitt kundbemötande att jag förmodligen skulle kunna skriva en C-uppsats om det.

Ja visst, jag skulle kunna varit proaktiv och tagit kontakt. Ja visst, jag skulle kunnat ringa upp säljaren redan när jag fick hens mejl. Ja visst, jag skulle kunna gjort ditten och datten. Men när ointresse och total brist på kundbemötande är den starkast lysande stjärnan blir jag direkt osugen på att ha med dem att göra. Om intresset inte är större än så här innan ett bilköp, hur är det då när vi faktiskt ska dit och serva bilen eller vid eventuella problem? Och serva bil har vi ju faktiskt gjort hos dem förut. Det var åt helvete dåligt. Då också. Ni minns väl kanske nyckeln som ”fastnade” i tändningslåset?

Vi är hysteriskt nöjda med vår Passat vi kör idag och vi hade mer än gärna provkört en Golf Sportcombi, tro mig. Men icke. Inte ens det obligatoriska golf(!)testet kunde vi göra så om en golfbag faktiskt ryms i bagaget har jag inte en susning om, lika lite som körupplevelse och kvalitetskänsla. En slutplädering ska jag ändå ha med, det hör ju till standardmallen för mina djuplodade bilrecensioner, även om den här av naturliga skäl blir en aning kortfattad. Off we go.

+ Golf Sportcombi var fin i bilhallen i alla fall.
– Om någon säger ”Berners i Östersund” så… *klick på filmen*