Blodomloppet i Östersund 2018 – race report

Egentligen hade jag tänkt mig ett träningspass i måndags. Löpning nånstans i stan och jag hade siktet mest inställt på ett nytt intervallpass. Därför var träningskläderna faktiskt nedpackade i jobbväskan. Så ringde bror och undrade om jag var sugen på att köra Blodomloppet i Östersund istället. Jag ska väl ärligt talat säga att jag inte var jättepepp men någonstans fick idén ändå gro några minuter. Nummerlapp, startfålla, andra löpare att jaga och bli jagad av. Ja men ni vet.

Blodomloppet i Östersund – äntligen flyttat!

En och en halv timme innan starten 18:30 bestämde jag mig och drog iväg en anmälan. Ja, plus att jag började preppa med vatten och fixa toabestyr. Blodomloppet i Östersund är från och med i år dessutom lite smidigare (beroende på vem man frågar så klart), då start och mål håller till nere i Badhusparken i centrala stan. Bara ett stenkast från jobbet! Tidigare år har de haft travbanan som utgångspunkt och hade det varit där så hade jag inte sprungit.

5 och 10 kilometer fanns det att välja på och jag gick så klart på milen. Bansträckningen var för mig välbekant eftersom det rör sig om vägar som jag vanligtvis tränar på, och på pappret en ganska snabb sträcka. Inga större överraskningar med andra ord även om en liten surprise skulle visa sig.

En halvtimme innan loppet hämtade jag ut nummerlappen och det kändes lite lätt kaosartat. Funktionärerna hade inte jättebra koll på sena anmälningar och det tog i mitt tycke lite onödigt lång tid med köandet. Annars var det god stämning med uppvärmning, speaker och storbilds-TV. Pluspoäng för ett välriggat start- och målområde.

Start och 0-5 kilometer

18:30 gick starten och några hundra löpare satte fart längs gångvägarna, där de två första kilometrarna gick på Östersund-sidan innan vi tog gångbron över till Frösön. Jag drog in första kilometern 4.28-tempo och utifrån uppladdning och senaste veckornas bristande löpträning så kändes det här lite för snabbt. Mycket riktigt, redan från andra kilometern var tempot lägre och sjönk gradvis kilometer för kilometer.

Halvmilen passerade jag på 23:12, ändå en fullgod hastighet kan jag tycka. Känslan var också att jag inte maxade heller.

5-10 kilometer och överraskningsbacke

Precis efter halvmilen trodde jag att vi skulle svänga av och springa ner mot sjön. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte då, eftersom det då inte skulle finnas en chans för bansträckningen att nå en mil. Med tanke på hur många gånger jag sprungit i krokarna borde jag veta bättre. Och givetvis så kom den där långa uppförsbacken jag gärna sluppit.

I en kilometer gick det konstant uppåt och det började suga rejält i låren. Här är ju då fördelen med lopp. Sedan en stund tillbaka hade jag en grupp löpare som jag låg och kämpade med (och mot), vilket så klart bidrar till bättre tempo. Den här biten blev ändå loppets minst snabba med sina 5.08, som jag helst inte skryter nämnvärt om.

Efter den sega uppförssträckan blev det så utför i några hundra meter innan vi de sista kilometrarna hade en flack sträckning längs Storsjön resten av vägen in i mål. Jag körde på bra, drog upp tempot en aning både för att jag orkade och för att ta rygg.

Med 700 meter kvar, strax innan gångbron på väg in till Badhusparken och Östersund, drog jag så på mina sista krafter och stack iväg från sällskapet jag legat i klunga med. Hann bli lite orolig för en för tidig spurt men jag orkade i mål och tackade sedan för draghjälpen.

Och! Äntligen fick jag vinna en spurt, efter att ha torskat sådana uppgörelser två år på rad i Spring en mil – vinn en bil.

Målgång och rimliga minuter

Klockan stannade jag på 46:35 (och officiella tiden blev 46:36 och en 72:a plats) med en kilometertid på 4:41, där första och andra halvan nästan gick lika snabbt. Jag var rejält trött i målfållan men med facit i hand, hur snabbt jag återhämtade mig och hur jag mådde i tisdags, så hade jag nog kunnat lubba på i ytterligare lite högre tempo. Med rätt uppladdning och allt sånt så vet jag ju att jag kan göra milen på sub-45 med marginal.

I övrigt fanns det inget annat att klaga på. Vädret var gynnsamt och det var även en del folk ute längs banan, vilket så klart är kul för oss som löpare.

Jag känner flåset!

Dagens utropstecken stod nog ändå min bror för. Han var i mål blott en minut efter mig och hade tappat mig ur siktet först vid 7 kilometer när jag drog upp tempot en sväng. Egentligen har han ju en historik av att vara snabbare än mig men efter skador och annat de sista åren så har löpningen uteblivit. Men, sedan maj i år har han återupptagit löpningen. Och det verkar uppenbarligen gå ganska bra. Jag får slita vidare för att hålla avståndet, helt enkelt.

Så. Mitt första Blodomloppet i Östersund är därmed ett faktum. På det hela taget en bra insats av mig själv och ett snyggt arrangemang. Kul att det blir lite löptävlingar på hemmaplan, dessutom för en bra sak. Jag lämnar ju blod sedan några år tillbaka och tänker fortsätta med det så länge jag får.

Lämnar du blod och har du kutat Blodomloppet i Östersund eller någon annan stad?