Så stod vi på toppen av ”Mount Everest”

Det började i slutet på maj. Med inspiration från BräntEverest i Umeå. Som jag själv översatte till en skidbacke hemma på Frösön. Det har sprungits i regn och slirig lera. I kalla nordvästanvindar. I strålande solsken under blå himmel. Med svetten rinnandes på hela kroppen. Nästan alltid med enastående utsikt på toppen. Med vyer ut mot Frösön, Storsjön och Jämtlands fjällvärld.

Och här stod vi nu. I en av septembers sista dagar. Vid botten av skidbacken. För att springa de sista metrarna upp på toppen av Mount Everest. Fast i skidbacken Ladängen på Frösön.

Projektet Ladängen Everest har jag bloggat om förut och egentligen är konceptet ganska enkelt. Skidbacken på Frösön har en fallhöjd på 78 meter. Inför vår Kilimanjaro-resa, som numera är flyttad, bestämde vi oss för att bestiga Mount Everest fast i Ladängen. 114 vändor upp på toppen, från 1 juni till senast 30 september. Backträning, helt enkelt.

Det har gått lite till och från. Väldigt ambitiöst i juni och halva juli, då vi ett tag såg ut att klara det innan augusti ens var slut. Sedan tog det emot allt mer. Sista halvan var mer ”nu ska skiten göras” och så borrade vi ner oss i ett jävlar anamma.

Och alla dagar var inte så fina som på de här bilderna.

Avslutningen, molnen och bubblet

Avslutningen häromdagen kunde inte bli bättre, med dimman som ett tjockt täcke på toppen av backen. Det om något är väl bergskänsla. Då kan jag köpa att det inte är så mycket utsikt där uppe just den här dagen.

Inför den sista vändan hade vi synkat oss. Tillsammans sprang vi upp i dimman och gjorde high-five både med varandra och liftstolpen på toppen. För 114:e gången. Ladängen och Mount Everest var besegrat. Vi firade med att öppna en alkoholfri flaska bubbel där uppe, till vyerna av filmjölkstjock dimma och ett höstmörker på ingång.

Det här har varit en rolig utmaning på det sättet att den pågått så länge. Det har alltid funnits ett mål där borta (oftast långt där borta) att sträva mot. När 25 vändor var gjorda kändes det orimligt långt kvar. När 70 var gjorda kändes det trots det nästan lika långt kvar. Etapperna får helt enkelt brytas ner i mindre block och när man betar av 5-6-7-8 vändor per gång så tickar det snart på.

Och ärligt talat. När jag stod där på toppen och räknade hem prestationen kändes det både kul och nästan lite tomt. Det blir nog lätt så när ett långvarigt projekt når sitt slut. Fast nu med den här erfarenheten i bagaget så vete fan om jag skulle vilja göra om det…

…även om det förmodligen är genomförbart eftersom Kilimanjaro inte händer än förrän i juli nästa år. Vem hakar på?