Runstreak 200 – ganska friskt faktiskt!

Om någon sa till mig i mitten på maj 2020 att jag i november samma år fortfarande skulle hålla på med runstreak så skulle jag förmodligen svarat nåt i stil med att ”Hahaha, tjenare!”. Igår, den 16 november, firade jag och vi runstreak nummer 200!

Men. Det var ju inte så att jag i maj tänkte att ”Shit, nu ska jag springa varje dag hur jävla länge som helst!”. Det var mer ”Okej, vi kör i maj men sen skiter jag i det.”. Fast okej. Runstreak från början var ju ändå en utmaning. Att komma ut i löparskorna minst en mile (1,6 kilometer) varje dag. För även om jag tränar ofta och mycket så kommer också dagarna då jag inte rör på mig ett skit. Allra helst när jag sitter hemma och jobbar.

Så. Det var därifrån vi tog det. När maj tog slut och den egentliga utmaningen gick i mål hade vi svårt att sluta. Siktet blev mot på 50, sedan juli ut och sedan var ju 100 ändå såpass nära att vi sprang i mål även där. Samtidigt hade vi utmaningen i Ladängen, att springa ”upp till Mount Everest” här på Frösön. Så ja, det blev en hel del rörelse i sommar.

Och som nu fortsatt i höst.

Har ingen bra anledning att sluta

För ja. Det är helt sjukt friskt svårt att sluta. Ju fler dagar man gör, desto svårare blir det att upprepa bedriften och då vill man inte gärna ge sig, såvida man inte har en jävligt bra anledning. Och hittills har vi inte haft det. Snuviga dagar har det blivit kortast möjliga i lufsigt tempo. När formen peakat har det blivit intervaller eller långpass.

Det bästa har nog ändå varit att man insett hur enkelt det faktiskt är att jogga. Byt om, knyt skorna, starta klockan, jogga, kom hem, duscha – klar! De kortaste passen är avklarade på mindre än 30 minuter, från det att man börjar byta om tills det att man är tillbaka och färdigduschad.

Visst. Det där är inga kvalitetspass, det är det inte. Men det är också bara en halvtimme, något som de allra flesta skulle kunna avvara i sin vardag. Allra helst med hemmajobb och inga pendlingstider till och från jobbet.

200 dagar – 100 mil

Under mina tvåhundra dagar har det blivit nästan hundra mil in på kontot, vilket ger ett snitt på en halvmil om dagen. Längsta sträckan var andra dagen på Jämtlandstriangeln med sina 31 kilometer. Kortaste? Tja, de sena kvällar man gett sig ut bara för att man ”måste”. 1,6 kilometer. Inte en meter längre än nödvändigt. Och det bästa är att man är helt okej med det.

Jag har ju också hunnit sätta personbästan både på halvmilen, milen och halvmaran. Ja, plus att jag sprang min snabbaste kilometer sedan högstadiet. Jag är helt okej med det också.

Det har även sprungits i strålande solsken, hällande regn, iskalla nordvästanvindar och vi har gjort trappträning i Rom. Jag har kommit ut tidiga mornar, sena kvällar och jag har upptäckt hur effektivt det är med transportlöpning. Uppvärmning till gymmet och nerjogg hem från gymmet. Jogga till jobbet för att hämta prylar eller till Coop för att handla. Alla såna kombinationer och smågrejer som gör att man ganska enkelt får ihop dagslöpningen. Och det, mina damer och herrar, är ju faktiskt vardagsmotion i sin kanske finaste form.

Så. Igår kväll drog vi ut och gjorde runstreak nummer 200. Och jag har svårt att tro att vi slutar nu. I morgon tänker jag en lunchrunda och då är ju nästa hundratal påbörjat. Sedan får vi väl se var det slutar.

Om det slutar.