Så stod vi plötsligt där. Det som i maj förra året började som en månadsutmaning. Det som sedan dess fortsatt och passerat både 31, 50, 100 och 200. Det som häromdagen plötsligt blev 300! När jag tänker efter så är det ju ganska rubbat att ha gjort löppass trehundra dagar. På rad. Trots att jag faktiskt sprungit massor av mil genom åren. I alla fall. Vi tänker inte riktigt sluta vid 300 heller, för nu går det ju äntligen att se målet långt där framme. Nästan ta på det.
Runstreak-konceptet är egentligen ganska enkelt (men vissa kvällar väldigt svårt…). Spring minst en engelsk mile varje dag. 1,61 kilometer alltså. Det som egentligen är enkelt är ju att svida om, springa och komma hem. Det tar en halvtimme, inklusive allt. Vi har tillslut landat i någon typ av skamgräns och gör två kilometer, eftersom vi har en speciell runda som mäter just den sträckan. Det vore bara fånigt att korta ner den. Att springa längre går så klart utmärkt och det gör vi också. Själv försöker jag få till minst ett långpass i veckan och då pratar vi från 15 kilometer och uppåt.
Så. De här 300 dagarna har innehållit det mesta i löpväg. Varma soliga sommardagar. Grisigt kalla snöstormiga vinterdagar. Blåsiga höststormar. Motvindiga vårdagar. Tidiga mornar. Sena kvällar. Flacka sträckor. Backintervaller. Asfalt. Terräng. Isgator. Grusvägar. Kort och gott det mesta. Jag smackar in ett best-of här och så kör vi vidare härifrån.
Mot 365!
[…] in oss på en trerättersmiddag till klockan 18. Så, efter vår korta löprunda i Granö (för att fortsätta vår runstreak) tog vi plats vid bordet . I matsalen var borden spridda med gott avstånd och det hela kändes […]