Det skulle ju bara bli en månad när vi stack ut en mulen första majdag 2020. Vi körde just en månad. Lätt. Det blev 50 dagar och 100 dagar. Genom höststormar, tvåsiffriga minusgrader, bland Roms gränder och intervaller på perrongen i Abisko. Den sista april i år firade vi ett år. Vi fortsatte. Ocj igår så sprang vi in runstreak nummer 500.
Alltså. Hur svårt kan det egentligen vara? Jag menar, jag som ändå tycker att löpning är roligt. För, det handlar ju faktiskt bara om att varje dag jogga ihop en engelsk mil, 1609,3 meter. Det är grunden i hela runstreak-konceptet. Man kan så klart springa längre, men aldrig kortare. Och det är där vi är. Och har varit. I nu 500+ dagar.
Från runstreakarkivet
Jag tycker att jag har sprungit mycket genom åren. Så här med lite runstreakperspektiv så har jag ju inte sprungit någoting alls över huvudtaget. Det är nu det har hänt grejer. Rekorden har slagits på löpande band (men vi räknar inte löpband i vår runstreak) och jag har slaktat nästan varenda distans under de här dagarna Kilometern, miledistansen, halvmilen, milen och halvmaran. Den enda distansen jag inte gett mig på är maraton. Den kommer.
Hur som helst. 500! Vi firade med bubbel så klart, om än en liten flaska. Vi sparar den stora till… 1000?
Här är lite bilder från mitt runstreakarkiv. Från 1 maj 2020, då vi gjorde drygt två kilometer, till vårlöpning i Trollhättan, sommaren i Rom, islöpning på Storsjön och fjällöpning på Mittåkläppen. Och som det känns idag så kommer vi att fortsätta så länge vi är hela, friska och med tillräcklig motivation för att ge sig ut varje dag.
För egentligen. 1,61 kilometer varje dag. Hur svårt kan det vara?
