De kallar oss besatta (men här är sanningen)

I över tre och ett halvt år har vi kört. Varje dag. I någon form. I Sverige, Portugal, Tanzania, USA, Litauen och så vidare. Tidiga mornar. Sena kvällar. Lunchpass. Direkt efter jobbet. På jobb- och semesteräventyr. Efter golfrundor. Till och med efter en fjällvandring på två mil. Träningspassen finns alltid där.

Varje dag.

När samtalsämnet kommer upp möts vi ofta av höjda ögonbryn och förvånande blickar. Ibland också lätt ifrågasättande, framförallt från folk som inte har rutinen eller intresset.

”- Ni tränar alltså… varje… dag?”
”- Japp, varje dag.”
”- Det låter ju inte riktigt friskt? Hur fan hinner ni? När ni är sjuka? Ni kommer ju bli skaaaadadeee!!!”

Den absolut vanligaste missuppfattningen är att ”träning varje dag” är synonymt med stenhårda styrkepass, långa löppass eller tuffa intervaller. Den näst vanligaste frågan hur vi hinner. Och så lite åt hållet att vi är besatta, som till och med ”måste” få in ett träningspass även om vi fjällvandrat två mil eller spelat golf i fyra timmar.

Ansträngningen

Ska vi börja med att döda myten kring ansträngningsnivån? Okej. Så här. Det skulle aldrig fungera att gå för max på varje träningspass varje dag. Eller ja, jo. I halv vecka kanske. Inte i tre och ett halvt år. Hade vi försökt hade vi ganska snart antingen gått in i väggen eller gått sönder. Något av det. Eller båda. Därför lägger vi givetvis upp våra pass utifrån att få en hållbar vardag.

Vanligtvis handlar vårt upplägg om att varva tuffa pass med återhämtning. Vissa veckor kan det bli tre stenhårda HIIT-pass säg måndag, tisdag och fredag. Däremellan blir det aktiv vila i form av enklare fys eller långsamma joggingpass. Ibland blir det varannan dag hårt, varannan dag lugnt. Springer jag två mil ena dagen så joggar jag ett par-tre kilometer dagen efter. Kör jag stakmaskinsintervaller ena dagen så blir det tåhävningar och benböj nästa dag.

Jag är ingen läkare, personlig tränare eller certifierad inom hälsa och idrott. Men. Är man något sånär bekant med hur kroppen fungerar kring fysisk aktivitet, återhämtning och sunt förnuft så borde det inte komma som någon större överraskning att man måste få återhämtning. Ändå tror folk att man, bara för att man pratar träning, går på max varje pass, att vi utsätter oss för stora skaderisker och därmed är korkade som håller på.

Tiden

Även om det titt som tätt händer att jag tränar vid 23-tiden för att dagen bara försvunnit, eller kliver upp svintidigt för att det passar dagens schema bäst, så har jag under de här åren också insett att det alltid, varje dag, finns 20 minuter över för ett träningspass. Jag tror faktiskt det här är enklare än många tror.

För, samtidigt som folk undrar hur fan vi hinner träna så sitter de i nästa mening och pratar om alla femton serier se följer på fyra streamingtjänster. Med det sagt så finns ju tiden – det handlar sonika om vad man prioriterar. För mig och oss är valet enkelt. Just nu följer vi noll serier, för att ta ett exempel (däremot brukar vi ibland kombinera TV-tittande när vi kör våra tjugominuterspass på yogamattorna).

Det finns ju fler mer eller mindre meningslösa tidstjuvar. Hur mycket vi och folk i allmänhet scrollar på sina mobiler behöver vi väl knappast gå närmare in på tänker jag (och jag är dessutom själv i det träsket lite för ofta).

Det trasiga knät då?

Ja, nu kommer ni säkert och tänker att ”Ditt knä har ju havererat, hur fan förklarar du det? Det hade det inte gjort om du vilat oftare!”.

Alltså. Det hade det troligen gjort ändå, jo. Med ett trasigt korsband sedan tio år och den utlösande faktorn i 4400 fallande höjdmeter på två vandringsdagar på Kilimanjaro förra hösten så hade det nog blivit ännu värre om jag inte tränat långsiktigt som jag gjorde innan bergsbestigningen. Jag har så klart inte fakta på bordet för att styrka den tesen utan går sonika efter teorin att jag som vältränad klarande vandringen bättre än om jag varit otränad.

Träningssviten är ännu viktigare nu

Med det sagt så är ju den dagliga träningen ännu viktigare nu under en period av rehabilitering. Idag, när jag nu inte kan göra vissa saker på max (som löpning), så kan jag ägna de lugna passen åt att jobba med rätt övningar för att knät ska återhämta sig så bra som möjligt. Att motivera såna här enkla rehabövningar tycker jag skitsvårt. Att då ha en träningssvit att hålla i, snart 400 dagar på rad, är nyckeln för att få till även de där ”enkla skitpassen”.

Vem är besatt – egentligen?

Så. Sanningen då? Vem är det egentligen som är besatt? Den som har fyra streamingkonton och följer femton serier eller vi som försöker få in minst tjugo minuters fysisk aktivitet varje dag, även om vi vandrat två mil eller spelat golf i fyra timmar?

Tja, vi är nog alla lika besatta i så fall och den ena är lika störd som den andre beroende på vem man frågar och får svar av. Men visst, jag är ganska vilsen vid fikabordet när folk diskuterar tv-serier. Å andra sidan går jag lätt igång kring var man kan få fina löppass eller tips på effektiva intervallvarianter för nästa träningspass.

Men det är ju jag det. Vem är du?