Lite kunde vi ana vad som låg framför oss den där förstamajdagen för snart fem år sedan. Nja, det är inte något demonstrationståg jag pratar om. Istället var det starten på vår första runstreak. Reglerna för löpningen är enkel. Minst en mile om dagen. Varje dag. Inga undantag.
Vi tänkte oss en månad. Det blev både två, fyra, tio och tjugo. Förutom ett kort undantag för en bergsvandring i Tanzania håller jag fortfarande på om än i någon annan form på grund av omständigheter.
Igår firade jag 800 dagar! Åttahundra dagar av daglig träning i någon form.
Man kan tycka många saker om att hålla igång sviter av olika slag. Och ja, folk har som vanligt massa åsikter. Vissa kallar oss besatta. Andra är åt det mer likasinnade hållet. Oavsett vad som tycks, tänks och anses så har den här nästan fem år långa sviten hjälpt mig. Med att få variation i träningen. Att skapa rekordtider på halvmaran. Få nya tankebanor kring att leva ett aktivt liv. Och allra viktigast har den definitivt varit under det senaste året, som till stor del bestått av rehab.
Alla sätt är bra
Vår första runstreak höll i 890 (!) dagar. Från första maj 2020 till dagen innan vi skulle bestiga Kilimanjaro, där sista löppasset spenderades på en dammig grusväg med magnifik utsikt vid lodgen vi bodde på. Sedan gjorde vi berget (och det var ju inte direkt någon stillasittande aktivitet) och när vi kom hem till Sverige igen startade vi om från noll och drog igång runstreak säsong 2.
Då började också mitt knäproblem.
Efter tre månaders tappra (tillika idiotiska) försök till löpning gav jag upp. Jag sökte vårdhjälp och min runstreak blev till en träningsstreak där jag sedan dess inkluderar all form av fysisk ansträngning. Gym, hemmaträning på mattan, golf, längdskidor eller riktigt raska promenader.
Efter meniskoperationen förra hösten och korsbandsingreppet nu i september så har min fysiska ansträngning det senaste året handlat om rehab. Utan min svit att hålla fast vid så hade jag troligen haft det betydligt jobbigare med motivationen, det är jag så gott som säker på. Vi har alla våra egna sätt att hålla ångan uppe. En svit på hundratals dagar är mitt sätt. Andra har säkert egna idéer. Men alla varianter att motivera sin träning är bra sätt tänker jag. Allra helst under rehabilitering, den ju nämligen inte jättekul alla gånger.
Åttahundra ska bli mer
Åttahundra dagars tränings- och aktivitetsstreak tänker jag ska bli åttahundranittioen. Ett nytt personbästa att sikta på. Minst. Det finns ingen anledning att sluta så det kan likaväl bli tusen, tvåtusen och tretusen.
Är jag dassig och omotiverad kör jag gummibandsövningar på mattan framför teven hemma. Är jag fit for fight eller behöver en spark i arslet så blir det intervallpass med kondition och styrka. Efter nyår ska jag lugnt och stilla säsongspremiära längdskidorna. Löpningen? Den kommer vad det lider. Jag har inte bråttom någonstans alls. Korsbandet ska helas och kroppen bli stabil.
Och idag? Då blir det dag 801. Ni kan lita på mig.
Bra jobbat! 🙂
Lite nyfiken på vad du har för lägsta nivå för att det ska gillas som en träning?
Tack! 🙂
Det är lite olika kriterier beroende på aktivitet (och lite justeringar dagarna efter operationen i höstas när jag skulle ligga på låg puls).
Löpning, då gäller runstreakregler vilket betyder minst en mile (1,61 km). Hemmaträning, då är det minst 20 minuter av pulshöjande aktivitet. Regel för mig själv är ombytt till träningskläder och utförande på träningsmatta.
Sen är ju inget ristat i sten. Promenader kan räknas om de är avsedda som powerwalks och jag är ombytt för det, framförallt under en rehabperiod när annan träning inte fungerar. Men jag räknar till exempel inte jobbpendling till fots eller cykel som träning.