Kalendern har aldrig fel. Drygt en månad kvar till Göteborgsvarvet så idag passade det sig därmed utmärkt att köra det där långpasset som jag och Herr Nilsson planerat i veckan. Vi trotsade därmed den okristliga västanvinden som susade in från fjällvärlden och stack ut längs med Storsjöns strand bortåt Ås. Vackert är det. Sannerligen. Storsjön och fjällvärlden. Vackert.
Efter elva kilometer och med konstant motvind i ansiktet den första timmen så vände vi åter mot Östersund vid Ås och Birka Strand. Med vinden i ryggen, Herr Nilsson som pumpade på i outtröttlig takt och ganska pigga ben sänkte vi kilometertiden sekund för sekund. Vid 21,1 kilometer tittade jag på klockan.
En timme, fyrtioen minuter och fyrtio sekunder. 1:41:40.
Det är personbästa och två minuter snabbare än Göteborgsvarvet 2012 och inte ens två minuter från mitt mål om sub-1:39:59. Det är ett sådant formbesked som jag vill ha en månad innan skarpt läge och detta trots motvinden och en uppladdning på kaffe, pannkakor och lite mer kaffe. Plus ett par öl till United-torsken igår. Jag tänker inte klaga. Alls. Och det är väldigt tacksamt att ha någon som är snabbare med sig ut, som drar upp tempot. Och då menar jag inte vinden i ryggen på hemvägen.
Bra skit därmed och löpträning när den är som roligast.
En annan bra sak är att Broderskeppet hängde med på cykel bredvid oss idag. Sista kilometern hem, när jag passerat halvmaradistansen och mina ben tvärstannade, ville han kuta själv och testa. Och det gjorde han, mer om det kan ni läsa här. Ja, precis. Det är samma bror som bröt lårbenet i augusti.
Översta bilden: R.Rydén