Den sko-ningslösa separationsångesten

Somliga går i trasiga skor. Jag är en av alla de människorna. Av någon anledning har jag genom åren utvecklat en nästan sjuklig separationsångest till just skor. Jag kan fortfarande komma ihåg hur jag som 11-åring kysste mina utnötta fotbollsskor innan de åkte ner i soppåsen. Skorna jag gjort säkert hundra mål med, som hade ett Italy 90-emblem på sidan. Som jag avgudade.

Jag har slitit ut fler skor efter det. Såväl fotbollsdojjor som löparskor, till vandringsskor och vardagsskor. Ofta till den grad att de är på gränsen att ramla isär. Vi kan väl kalla det att ge dem lite patinakärlek.

Men är det så konstigt? Dels gillar jag inte slit och släng. Det har nästan blivit en personlig utmaning att ha skorna så länge som bara är möjligt. På gott och ont. Men å andra sidan, separationsångesten finns ju där av en anledning. Vi upplever ju så himla mycket tillsammans, jag och skorna.

De är med mig på många härliga platser. Varma som kalla, blöta som torra, höga som låga. Så jag kör dem hela vägen in i kaklet. De här röda Asics-skorna är så klart inget undantag. Jag köpte den för tre år sedan, lite i panik eftersom mina dåvarande också höll på att ramla isär. Efter köpet har jag satt personliga rekord med dem. Jag har gjort halvmaror och intervallpass. Jag har nött dem i Vancouver, Verdal, New York och i Stockholm.

Och jag har varit snabbare än någonsin i dem.

Nu är de dock utslitna. De har spruckit symmetriskt på insidorna. Tårna går nästan igenom längst fram. Förmodligen är de också uttorkade. Egentligen var det bestämt att de skulle gått i pension efter St Olavsloppet.

Men vi ska ha en show till.

I eftermiddag gör jag Kraftprovet i Trollhättan. Det är 11, 6 kilometer ganska kuperad bansträckning. Senast jag sprang loppet var för sex år sedan. Jag är i bättre form idag så jag har inställningen att göra ett nytt och sista personbästa med dem. Sedan får det räcka. Separationsångesten ska övervinnas. Jag ska ha fräscha löparskor till min första maraton i september.

Och kanske kysser jag mina röda Asics innan de förpassas till evigheten.