Härligt, äckligt, underbart och tråkigt!

Det var härligt, äckligt, underbart, tråkigt, en skön känsla i kroppen och en vederfärdig känsla i kroppen. Första passet efter Göteborgsvarvet dröjde drygt två veckor och jag var så fantastiskt motiverad och omotiverad på samma gång. Det enda som var odiskutabelt var vädret. Blå himmel, gröna vidder, ängar smyckade med maskrosor och medvind precis när jag behövde det.

Och nu är det faktiskt gjort. Isbrytaren. Första kilometern var som att jag aldrig tagit ett löpsteg i hela mitt liv. Kroppen ba ”Va fan gör’u?”, huvet ba ”Eh, springer? Det här har vi gjort flera gånger förut!” och kroppen ba ”Eh, if you say so…” och huvet ba ”Ja, gör’t nu bara för fan, gör’t. Sluta sura!”.

Jag ba ”Men håll käften, båda två. Let’s ba typ do this shit!”.

Så tog vi oss runt. Huvuet, kroppen och jag. Drygt en mil blev det på underbara Frösön. Med en vidrig och fantastiskt känsla på samma gång. Det där med löpning har aldrig tidigare varit så roligt och tråkigt på samma gång som igår kväll. Därav mitt ganska sneda leende när jag kom tillbaka, skulle jag jubla eller gråta? Let’s do the mittemellan. Då är snett leende grejen. Kanske borde jag varit gladare, för att jag gör milen på under 50 är fan helt okej ändå,när allt kommer omkring och jag mer eller mindre gått runt på kaffe hela dagen.

Lyckligtvis kom belöningen nästan direkt. Utemiddag. Under trädkronorna. Medan junisolen sänkte sig ner bakom Frösöberget. Världsklass!