Ready. Steady. Under en knapp tiondel av en sekund känner jag sedan plötsligt hur jag inte längre är fastförankrad med flygplanet. Jag ta mig fan flyger.
Ja, så satt man då där i en Cessna 206. Tretusen meter ovanför marken, lätt dinglandes med benen i väntan på att få göra det. DET. Hoppet alltså (och inte tretusenmetersklubben). Eller ja, riktigt sådär glamoröst var det ju inte men det ??skulle?? kunna ha varit det. Verkligheten var dock så jävla mycket häftigare.
